Jag är ledsen, men jag hinner inte med att skriva något kapitel idag. Jag har något dumt utvecklingssamtal som jag måste gå på och sen måste jag plugga tills imorgon då vi har prov på 30 olika fågelläten.. (fattar inte varför vi ska kunna det men ajaa..) 
Så jag kommer antagligen inte få någon tid över till att skriva, så ni får vänta tills imorgon.. Hoppas ni förstår! Puss ;* 

Harrys perspektiv
Varför grät Gabriella? Eller, hon grät kanske inte direkt, men hon hade i alla fall lite tårar i ögonen.
Jag fick skuldkänslor, det var ju inte säkert att det var mitt fel om hon nu blev ledsen, men det kändes nästan så. Jag ångrade att jag vände bort blicken och struntade i henne. Gjorde jag det? Struntade jag i henne?

-I'll go and check if she is okey. Mumlade jag lite tyst och styrde stegen ut ur rummet.
-No, don't! Hörde jag Cecilia halvskrika bakom mig.
-Why not? Frågade förvirrat
-Eehm, I just do it myself. Svarade hon efter en stunds tystnad.
-But I wan't to talk to her. Sa jag.
-She's my best friend, so I'll go and talk to her. Sa hon bestämt och lämnade sedan rummet.

-And now what? Frågade Liam efter en stunds tystnad.
-I don't know. Mumlade jag till svars och sen vart det tyst igen.

Cecilias perspektiv
Jag gick ut ur rummet och kollade runt, vart hade hon nu gått? Jag hörde ytterdörren smälla igen och jag förstod direkt att det var Gabriella. Jag sprang det fortaste jag kunde ut ur huset och vidare ut på gatan.

-Gabbi! Ropade jag, men jag såg henne inte.

-Gabbi, vadrt tog du vägen?! Ropade jag igen.

Jag hörde någon andas tungt och jag tittade åt höger, där ljudet kom ifrån. Där satt Gabriella vid vägkanten och kollade ner i backen.
-Gabriella, vad hände? Frågade jag försiktigt, när jag kom fram till henne och satte mig bredvid.
-Asså, jag är jättekänslig, jag vet redan det, men jag grät faktiskt aldrig, jag fick bara lite tårar i ögonen. Mumlade hon till svars. Om man nu kunde kalla det för att hon svarade.
-Men det spelar ingen roll, varför fick du tårar i ögonen då, vad är det? Berätta för mig, snälla! Sa jag samtidigt som jag tittade henne i ögonen med en undrande blick.
-Asså, jag vet att jag egentligen inte har någon anledning till det här, men jag blev liksom besviken när Harry "dissade" mig där eller vad man ska säga. Svarade hon lite tyst.
-Men liksom, varför blev du det då? Och vadå "dissade"? Frågade jag, som fortfarande inte hade fattat nånting om vad hon pratade om.
-När de sa det där om att Paul va deras vän så liksom.. Man såg ju att de ljög och det hördes på de.. Började hon.
-Ja? Sa jag och gav henne en blick som betydde att hon skulle fortsätta.
-Ja, och sen gav jag en blick till Harry som betydde att det var lika bra att säga sanningen..
-Och sen? Frågade jag, väldigt försiktigt. För man såg att Gabriella egentligen inte ville prata om det.
-Han liksom vek undan blicken.. Och.. Liksom, jag har inget emot att de inte säger det, jag menar, vi känner ju inte varandra, så de är ju egentligen inte direkt skyldiga oss att berätta.. Sa hon.
-Nej, det är sant, men vad handlade nu saken egentligen om? Frågade jag.
-Jag vet inte, jag känner ju inte den där Harry speciellt bra, men han är liksom så gullig, rolig och verkar vara så snäll och liksom, jag vet inte.. Man kan ju inte direkt bli kär i någon man bara pratat med i kanske någon timme eller något, men jag tror ändå att jag har börjat få LITE känslor för honom.. Han är ju så gullig, de är alla gulliga, men jaa, du förstår? Frågade hon.   Wow, Gabbi kunde verkligen hålla tal. Jag flinade lite för mig själv.
-Vad flinar du åt? Frågade hon med ett halvt leende.
-Dig! Haha, du kan verkligen hålla tal! Sa jag och började skratta lite smått, Gabbi hängde på och efter ett tag låg vi på backen och bara fnittra.
-Vad var det som var så himla kul? Frågade Gabbi och flinade.
-Jag vet inte. Svarade jag men forsatte: 
-Fast du, seriöst nu, så du blev lite besviken för att Harry vek undan blicken, eller vad? Frågade jag, det lät ju lite konstigt kanske, men ajaa.
-Nej, eller jag vet inte, typ, den känns liksom som att, här går jag runt och typ gillar honom eller i alla fall kanske har LITE känslor för honom och så... Är det som att han inte litar på mig.  Fast det är ju sant, det skulle inte jag heller gjort! Skrattade hon.
-Haha, du är ganska bra på att alltid skratta bort saker, ska du veta! Flinade jag.
-Jo tack, jag vet! Log hon.
-Ska vi går in då? Frågade jag.
-Ja, visst, men du, säg inget till de andra, okej? Bad hon.
-Nejdå, men om de frågar, vad ska vi säga då? Frågade jag.
-Att jag fick något i ögat eller något? Det är ju lätt. Sa hon och fortsatte gå.
-Om jag ska vara ärlig, så tror jag inte de kommer tro på det. Flinade jag.
Vi hade nu kommit fram till dörren och Gabriella öppnade den.
-Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt! Sa hon och skrattade.

Zayns perspektiv
"Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt!" Hörde jag från hallen efter att dörren hade öppnats. Det var antagligen tjejerna som kom och pratade svenska med varandra. Jag förstod såklart inte ett enda ord av vad de sa.

-Hey girls, can you please talk english? Frågade jag de, när de kom tillbaka in i rummet.
-Haha, why? Frågade Gabriella glatt. Vänta, är hon glad nu? Hon var väl ledsen nyss?
-Because otherwise, we don't understand what you are saying. Sa Harry och log. Jag antar att han blev glad av att se att Gabriella var glad igen, han förklarade för oss när tjejerna var ute, att han var rädd att det var han som hade gjort henne ledsen. Om hon nu ens var ledsen..
-That's the point! Skrattade båda tjejerna.

Gabriellas perspektiv
Det kändes så bra att kunna skratta ÅT killarna. Det kändes ju liksom lite extra kul då och eftersom att de egentligen inte hade någon blekaste aning om vad vi skrattade åt så var deras ansiktsuttryck obeskrivliga.. Vilket gjorde saken ännu roligare.

Harrys perspektiv
-What's so funny? Frågade jag. 
-"What's so funny?" hahaha, everything is fun! Skrattade Cecilia.
-You girls are really weird! Skrattade jag.
-Yeah, you're not normal at all! Instämmde Louis.
-Guess what, we have never said that we normal, because we know we're not! Log Gabriella. Jag kunde inget annat än att le tillbaka. Hon var riktigt söt och speciellt när hon var glad.

Liams perspektiv
-Yeah, yeah, come on guys, we really have to go now! Sa jag och alla blickar vändes mot mig.
-Now? Why? Frågade Harry med en besviken min.
-Because we have to, come on! Sa jag bestämd.
-But, daddy I don't wan't to! Skrek Harry nästan som ett litet barn.
-HAHAHA, DADDY?!!! Skrattade Gabriella och Cecilia.    'Tack för den Harry', tänkte jag för mig själv. 
-Yeah, he's our little dad! Flinade Louis.  Oh, geeezz, ingen på min sida??!
-Yeah, yeah. Sa jag kort och drog med mig killarna ut i hallen.

-Thank you guys so much for helping us! Sa jag glatt medans jag skakade allas händer.
-It was a pleasure! Log... Ronny, tror jag att han hette.

Gabriellas perspektiv
Innan killarna gick, fick jag en kram av Harry. Jag kände hur glädjen spreds sig i kroppen och jag ville bara skrika högt.
-Here you go. Viskade han i mitt öra och gav mig en lapp.
-What's that? Frågade jag nyfiket.
-You'll see. Log han.
-Bye! Sa vi allihopa och killarna gick.

Vi gick alla och satte oss i soffan igen och jag vände ner blicken till mina händer där lappen låg. Jag vecklade försiktigt upp lappen och läste vad det stod.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Långt kapitel va? :D  
Nu förtjänar jag faktiskt bra med kommentarer, så kommentera! :D<3<3

Harrys perspektiv
Vilken söt tjej den där Gabriella var, det var hon verkligen. I hennes ögon kunde man drunkna, hon var riktigt fin och hon verkade ha rolig humor också, vilket var ett plus i kanten. Kärlek vid första ögonkastet?
'Nej, sluta Harry! Du känner henne inte!' Jag bråkade med mina egna tankar, fram och tillbaka.
Jag visste inte VAD det var, men det var NÅNTING med henne och jag skulle ta reda på vad.

Cecilias perspektiv
-What are you guys doing here then? Frågade jag, mest för att bryta tystnaden men också för att jag var lite nyfiken.
-Oh, hehe, well, we have a flat tire on the car and wondering if maybe you could help? Sa den ena killen med ett litet leende.
-Haha, yes ofcourse! Flinade Gabbi.
-Pappa, Ronny, Robban, kom hit! Skrek jag ut i vardagsrummet.
Man hörde hur de hoppade till där inne och två sekunder efter kom de utspringandes i hallen med oroliga blickar.
-Vad är det? Frågade Robban.
-Och vilka är det där? Fortsatte pappa.
-Och vad vill de? Avslutade Ronny.
-Jo såhär är det, egetnligen har vi ingen aning om vilka det är, men.. Började jag, men han inte klart innan Gabriella fortsatte:
-De har fått punktering och behöver hjälp.
-Jaha, men det fixar sig galant, jag kan till och med göra det själv. Sa han och log stort.
-Haha, jaa visst, vi säger så hörru! Flinade Gabbi och kollade retsamt på sin bror.

Efter att pappa, Ronny och Robban hade vart ute i ungefär en halvtimme och grejat med bilen, samtidigt som vi andra hade suttit i köket och ätit bullar och druckit mjölk och pratat på om allt möjligt, så kom de tre "meckarna" in igen och vi kunde höra pappa skrika från hallen:
-Eran bil är nu färdig för avfärd!
Jag, Gabbi, Natta, mamma och Katharina brast ut i skratt, medans killarna kollade konstigt på oss.
-Pappa, din dummer, de kan inte svenska! Skrek jag ut i hallen.
-Oj, förlåt. Sa han samtidigt som han kom in i köket, och fortsatte med lite halvdålig engelska:
-Your car is now ready to go! 
-Thank you so much! Sa killarna glatt medans de reste sig från sina platser och skakade hand med pappa, Ronny och Robban.

Gabriellas perspektiv
Jaha, så nu då? Ska de åka nu? Kommer de bara glömma bort oss nu? Jag gillade ju de här killarna, de var riktigt trevliga, roliga och grymt snygga allihop. Men mest den där Harry. De hade presenterat sig också, alla fem. Den ljushåriga hette Niall, den med lockigt hår hette som sagt Harry, den svart håriga hette Zayn, den brunhåriga med bruna ögon hette Liam och den sista hette Louis och han hade brunt hår han med. 

-Well, maybe we should go now? Frågade Louis.
-Yeah, I think we should, Paul is probably worried about us. Svarade Liam.
Vem var den där Paul? Deras pappa? Nej vänta, de är ju inte direkt syskon allihopa?
-Who's Paul? Frågade Cecilia, som om hon kunde läsa mina tankar. Ibland tror jag faktiskt att hon kan det..
-Oh, It's just... A friend.. Svarade Liam osäkert. Vänta nu, åsäkert? Var han osäker? Varför då? Så han vet inte om den där Paul är deras vän eller vad? Nu fattar jag ingenting..
-Really, a friend? Why is he worried about you guys? Frågade jag och tittade konstigt på Liam, sen vände jag blicken mot Harry och gav honom en blick som sa att det var lika bra att han sa sanningen, men han bara vände bort blicken. 
Man märker att det är nånting de inte talar om för oss, visst vi har inte känt varandra speciellt länge. Men ändå?? De behöver ju inte ljuga, de behöver ju inte säga vad det är heller, om de inte vill, men de behöver ju ändå inte ljuga och Harry behöver inte dissa sådär heller. Nu blev jag faktiskt besviken. Jag är väldigt känslig av mig och blir ofta ledsen och frustrerad över småsaker, plus att jag alltid har haft lite problem med mina känslor och så och jag kan inte alltid kontrollera de, jag kände hur tårarna var påväg och jag snyfftade till och lämnade rummet med snabba steg. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6! :D Yaaaaay! Kommentera! :D<3<3 

Förlåt för att jag inte har uppdaterat på ett tag. Men nu är det såhär att i torsdags satt jag hela kvällen med läxor, igår var jag helt tom i huvudet och hade verkligen inga som helst idéer om vad som skulle hända och idag har jag inte vart hemma på hela dagen och nu är jag helt slutkörd... Jag är verkligen sjukt ledsen att det inte har kommit något nytt kapitel, men det kommer ett imorgon. (kanske två) :)
Hoppas ni inte är arga på mig för att jag inte har uppdaterat utan jag hoppas att ni förstår i alla fall! :)<3<3

Cecilias perspektiv
När vi såg att klockan redan var ett så fick vi väldigt bråttom ut från Starbucks. Vi började halvspringa ut, vilket nog inte var så smart.. När Gabbi öppnade dörren så hördes bara ett 'Smack' och sen någon sekund efter föll Gabbi med en duns ner i backen.

-Gabbi! Skrek jag och gick ner på knä bredvid min bästa vän.
-Mmm. Mumlade hon ganska tyst.
-Gabbi, hur är det, gick det bra??! Frågade jag lite oroligt.
-Jo, men det gick bra tror jag. Svarade hon, lite piggare den här gången.
-Oh gud, vad bra. Sa jag lättat.
-Ja, men vad var det som hände egentligen? Frågade hon och öppnade ögonen som hon haft stängda tills nu.

Ojdå, jag hade varit helt inne i att Gabbi kanske hade väldigt ont eller något, så jag glömde helt bort att titta vad det var som hon egentligen sprang in i.  Jag vände upp huvudet och såg två (faktiskt ganska snygga) killar stå där och först titta ganska oroligt på Gabbi och sen vände de blicken och tittade undrande på mig.  
Men vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga nånting? Ja, det är klart. De undrade ju säkert hur det gick med Gabbi.
Till en början hade jag inte talförmåga nog att säga nånting, men efter en stund fick jag i alla fall ur mig något.

 -She's okey. Sa jag snabbt och tittade menande på Gabbi.
-Oh, good! Sa de både killarna i mun på varandra och log stort mot oss.
-Please, can I get some help up? Frågade Gabriella otåligt. Och jag förstod henne, alla som gick förbi kollade väldigt konstigt på oss.
-Ofcourse! Svarade den ena killen, han med ljust hår och tog tag i Gabriellas hand för att hjälpa henne upp.
-Thanks.. Sa Gabbi lite generat och kollade killen i ögonen. Han log stort mot henne och jag såg på Gabbi att hon var nära på att ramla ihop i en hög. Och jag förstod henne, killen VAR snygg.
Den andra killen, som var svarthårig, harklade sig och tittade menande på den killen som hade hjälpt Gabriella upp på fötter igen.

-Maybe we should go? Frågade den svarthåriga den ljushåriga.
-Yeah, I think we should. Svarade den ljushåriga.
-Well, bye then. Sa jag och log mot de. De log tillbaka och den ljushåriga gav Gabbi en kort kram innan de gick förbi oss och fortsätte ner på gatan. Hmm, de skulle visst inte in på Starbucks i alla fall? 

Gabriellas perspektiv

-Skulle inte de in på Starbucks? Frågade jag oförstående.
-Haha, antagligen inte. Svarade Cecilia och himlade med ögonen.
-De ångrade sig säkert, de var antagligen rädda för att det skulle vara fler som vi där inne. Sa jag och flinade.
-Ja visst, hallå, den där ljushåriga kramade ju dig? Sa hon med ett ännu större flin än vad jag hade.
-Jag tror vi borde gå hem nu. Sa jag kort.
-Byt inte samtalsämne?! Utbrast Cecilia.
-Cissi, klockan är ETT! Svarade jag snabbt.
-Oj, jag glömde bort det. Sa hon och tittade oskyldigt på mig. Jag bara skrattade åt henne.
-Let's go! Skrattade jag och hon himlade med ögonen mot mig och sucka men sen brast även hon ut i skratt.

Väl hemma igen, var våra föräldrar och syskon ganska oroliga och kom mot oss i hallen med massvis av frågor som: 'Vart har ni varit?' 'Skulle inte ni bara ta en fika?' 'Varför kom ni inte hem förrän nu?' osv.. Vi orkade inte förklara just nu så vi både suckade och gick ut till köket. Och de andra följde såklart efter.

-Förlåt? Sa jag och tittade på de med en blick som sa att jag inte orkade just nu. Men såklart så skulle de inte bry sig om det.
-Gabbi, vad har du gjort egentligen?! Skrek Robban och stirrade på mig med öppen mun.

Vänta nu.. Va? Jag sprang ut ur köket och in i badrummet för att titta mig i spegeln. Jag hade visst fått en bula i pannan efter att jag sprang in i den där killen. Jag hörde Cecilia fnissa där ute ifrån och så hörde jag min mammas allvarliga röst:

-Vad är det som har hänt egentligen?
-Jag sprang in i en kille.. Svarade jag henne när jag kom tillbaka in i köket.
-Haha, typiskt dig! Skrattade Robert.
-Var han S-N-Y-G-G?!! Utbrast Nathalie med en stort leende.
-Ja, det var han och hans kompis med. Svarade Cecilia innan jag ens hunnit öppna munnen.
-Bara för att du blev helt kär i den där killen med svart hår! Flinade jag.
-Det är inte sant! Sa Cecilia surt.
-Jo! Sa jag argt.
-Nej! Sa Cissi argt tillbaka.
-Tjejer!! Skrek mamma åt oss.
-Förlåt. Mumlade jag.
-Vet du vad, vi borde verkligen sluta bråka om små saker hela tiden. Sa Cecilia och tittade menande på mig.
-Jo, jag vet. Svarade jag.
-Kramkalas! Utbrast Robban med ett flin.

Några timmar senare
Vi satt i soffan jag, Cecilia, Robert, Nathalie, mamma, pappa, Carina och Lasse. Vi hade bestämd oss för att titta på film och jag fick välja vilken. Jag valde såklart 'Titanic' och nu satt jag och Cecilia och grät i mängder, medans de andra inte verkade ha några känslor alls eftersom att de bara satt där helt oberörda såg det ut som. Fast det är klart, jag och Cecilia har alltid varit väldigt känsliga. Plötsligt ringer det på dörren, men ingen reste sig upp för att öppna. Det verkade som att de var ganska inne i filmen i alla fall. Både jag och Cecilia reste oss upp samtidigt och vi bestämde oss för att gå ut i hallen och öppna tillsammans. Så det gjorde vi. Vi gick ut och öppnade dörren och vi hade ju fortfarande rödgråtna ögon, men det tänkte vi inte på just då. Men när vi öppnade dörren och såg vilka som stod där, så blev vi helt paffa och började torka bort alla tårar med våra handflator. Och det verkade faktiskt som att de som stod där ute, blev minst lika paffa som vi, säkert för att få se oss igen och den här gången såg vi VERKLIGEN helt förstörda ut där vi stod i dörröppningen och hade tårar som rann ner från våra kinder. 

-What has happened with you guys? Frågade den ljushåriga killen som jag hade sprungit in i några timmar tidigare. Fast den här gången var de inte bara två, den här gången var de fem.
-We just watched a movie. Svarade jag snabbt och alla killar flinade mot mig.
-Hey, do you know this girl? Frågade en annan av killarna, han hade brunt lockigt hår, gröna ögon och var riktigt söt. Han tittade frågandes på den ljushåriga killen.
-Kind of. Svarade han.
-What do you mean? Frågade den där söta killen.
-She ran into me before. Svarade han med ett flin.
-Ey, I didn't, it was you as well. Sa jag.
-Yeah, right. Svarade han och alla började skratta. Jag mötte den där söta killens gröna ögon och han log stort mot mig och räckte fram sin hand.
-Hi, I'm Harry! Sa han och log stort.
-I'm Gabriella, but call me Gabbi! Svarade jag och log minst lika stort. Killen var ju verkligen gullig.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5! :) Förlåt för att det inte blev något kapitel igår, men jag hade verkligen jättemycket att göra. Och förlåt för att det kom upp så sent idag. Men min mamma är sjuk och därför har jag fått hjälpa till ganska mycket hemma idag, men nu är kapitlet i alla fall uppe. Och inte lika kort den här gången eller hur? :D
Kommentera! :)<3 

Nästa dag/ Cecilias perspektiv
Gårdagen hade varit riktigt rolig, fast vi gjorde inte så mycket eftersom vi alla var ganska trötta. Så vi spenderade hela kvällen framför tv:n och bara myste istället för att gå ut på sta'n eller något och inte gick vi på någon resturang heller, vi nöjde oss faktiskt med pizza, vi är ju från Sverige..!

-Cecilia, är du klar? Frågade Gabriella mig.
-Eeehm ja, vadå då? Frågade jag tillbaka.
-Du har väl inte glömt bort att du och jag ska till Starbucks och ta en fika? Hon såg konstigt på mig.
Ojdå det hade jag ju helt glömt bort, men det tänkte jag inte erkänna.
-Nejdå, såklart inte! Svarade jag snabbt och log.
-Nånting säger mig att du ljuger. Flinade hon.
-Nej, var fick du det ifrån? Frågade jag förvånat.. Hur kunde hon veta det?
-Jag känner dig.. Sa hon bara och log.
Jag svarade inte utan satt bara där och väntade på att vi skulle gå.
-Ska vi gå då? Sa hon som om hon läste mina tankar eller nånting.
-Visst! Svarade jag och log. Det skulle faktiskt bli kul att ta en fika på Starbucks, bara jag och Gabbi.

Gabriellas perspektiv
Väl inne på Starbucks, beställde jag en latte och en kärleksmums. Medans Cecilia beställde en cappuccino och en chokladmuffins. Vi fick vårat fika, betalade och gick sedan och satte oss vid ett bord vid fönstret och snackade på om allt möjligt, så som man gör när man är bästa vänner. Så länge man trivs med varandra så kan man prata om allt och det blir aldrig någon pinsam tystnad. Så kände jag gällande Cecilia hon var verkligen min bästa vän och jag kunde prata om allt med henne och aldrig behöva skämmas.

-Så.. Har du sett några snygga killar än då? Frågade Cissi med ett flin.
-Haha, vi har vart här i två dagar, vad tror du egentligen? Flinade jag tillbaka.
-Ja, men vadå, det tar ju inte direkt lång tid att se en snygg kille eller två? Skrattade hon. Jag bara suckade, men kunde inte hindra ett leende som smög sig upp på mina läppar. 

Vi satt kvar inne på Starbucks och pratade i säkert två timmar, för när jag sen tittade på klockan så var den redan ett och vi hade gått hemifrån någon gång runt elva.

-Shit, Cissi klockan är redan ett! Nästan skrek jag.
-Whaaaat? Men då skulle vi ju vara hemma för en timme sen. Svarade hon med lite smått panik i rösten.
-Läge att springa? Frågade jag och märkte att jag lät lite stressad.
-Yes! Svarade hon och vi var fort uppe på fötter och vi började snabbt gå ut ifrån Starbucks. 

Jag var först framme vid dörren och öppnade den snabbt och tänkte bara fort komma ut där ifrån så vi kunde börja springa hemåt. Men det blev inte riktigt som jag tänkt. Jag kände bara ett slag i huvudet och sen föll jag ner till marken.. Shit, vad var det som hände?!!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Lite kort, jag vet! Men det blev ju lite spännande i slutet, eller??
Ju fler som orkar att kommentera, ju snabbare kommer nästa kapitel upp. :)<3

Cecilias perspektiv
Det var sant, vi skulle flytta till London nästa vecka. Nu har jag äntligen förstått det också. Woooow, London, det låter ganska coolt och att JAG och min bästa vän och våra familjer ska flytta dit.. Tänk om vi kommer träffa på några kändisar på sta'n eller liknande..

En vecka senare/ Gabriellas perspektiv
Nu har det gått en vecka sedan vi fick veta att vi skulle flytta till London, det är torsdag och idag gäller det.

Jag blev väckt  klockan fyra på morgonen av Cecilia som hoppade i min säng och verkade konstigt nog vara väldigt morgonpigg för en gångs skull. Först ville jag bara putta ut henne och forsätta sova, men sen kom jag på vilken dag det var och vad vi skulle göra idag. Jag sprang snabbt som attan upp ur sängen och gjorde iordning mig på rekordtid.
Nu satt vi här och väntade på att de vuxna skulle bli klara någon gång så att vi kunde åka.
Flyttbilarna med våra saker skulle vara framme en timme efter att det var beräknat att vi skulle vara framme. Det här skulle bli toppen..

-Jaha, ska vi sticka då? Carina väckte mig ur mina tankar och puffade lite lätt på mig.
-Ja, visst, det här ska bli så kul. Svarade jag glatt.
-Ja, visst ska det bli kul alltid. Skrattade Lasse.
-London, here we come! Sa jag glatt och både Lasse och Carina skrattade åt mig.

En timme senare
Vi var nu framme på flygplatsen och hade just checkat in våra väskor.
-Det här ska bli så kul. Sa jag till Cecilia.
-Mmm.. Svarade hon bara.
-Är nånting fel? Frågade jag.
-Jag är bara lite rädd för att flyga, tänk om det händer något? Förklarade hon oroligt.
-Cissi, det kommer gå bra, jag lovar dig det! Sa jag i hopp om att hon skulle bli gladare. Vilket det verkade som att hon blev.
Vi gick på planet och jag sa till Cissi att hon skulle sova eller något så skulle flygturen gå snabbare. Hon tittade bara på mig som om jag var dum i huvudet.
-Jag kan ju inte sova fattar du väl? Sa hon och tittade fortfarande konstigt på mig.
-Varför inte? Undrade jag oförstående.
-Men TÄNK om det händer något, då kan jag ju inte sova?! Förklarade hon.
Jag bara sucka och lutade mig tillbaka i stolen och kände hur ögonlocken bleck tyngre och tyngre och tillslut somnade jag..


-Gabbi!!!
Jag öppnade snabbt ögonen och insåg att Robert satt och skaka på mig.
-Vad är det? Frågade jag samtidigt som jag gäspade.
-Vi har landat. Sa han och ställde sig upp för att vara redo att gå av.
-Gabbi, asså kan du fatta det, vi är i London!! Skrek Cecilia glatt.
-Ssshh.. Väste Robban och tittade sträng på oss.
-Oooops! Sa både jag och Cissi samtidigt och vi brast ut i skratt. 


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 3 uppe! Varför kommenterar ingen? Snälla gör det, det blir genast mycket roligare då! :)<3
Vi får se om kapitel 4 kommer upp imorgon, det är inte säkert att jag hinner med det, så ni får helt enkelt vänta och se! :) 

Gabriellas perspektiv
En överraskning, som vi kommer att älska... Jag undrar vad det kan vara.
-Ja men, ut med språket då. Sa Cecilia otåligt. Jag nickade instämmande. De andra bara flinade åt oss och verkade inte ha något emot att dra ut på svaret ett tag till.
-Kom igen då..
-Vi hade tänkt berätta.. Men nu vet vi inte längre.. Sa Nathalie allvarligt, men man såg att hon försökte dölja ett leende.
-Och vad exakt menar du med det? Frågade Cissi.
-Jo, det är ganska kul att se er såhär nyfikna och då kanske vi ska...
-Nej, nu ska vi inte vara elaka. Avbryter Cecilias pappa bestämt.
Våra föräldrar tittade på varandra och log. Medans vi väntade på att de skulle berätta.
-Vi har pratat, och eftersom ni två alltid har varit två hjälpsamma tjejer som har tagit mycket ansvar och så.. Började min mamma.
-Så tänkte vi ge er en liten belöning. Avslutar Cissis pappa meningen.
-Vi kommer förstås också vara med och ta del av belöningen. Förklarar Natta.
-Men den är mest för er. Påpekar Robban.
-Hade ni kanske tänkt att berätta VAD belöningen är? Frågar Cissi.
-Jo, det är såhär.. Börjar Cissis mamma lite tyst.
-Att vi ska flytta till London! Skriker min pappa ut.
-Ni skämtar?!! Skriker jag och Cecilia i mun på varandra.
-Nepp, men om det är så att ni inte vill så..
-Vadå 'inte vill'?!! Såklart att vi vill! Ler Cissi.

Vid det här laget stod vi båda två och bokstavligen hoppade av lycka. Äntligen har våra föräldrar gått med på att flytta till London. Jag kan inte fatta det. Jag är verkligen världens lyckligaste tjej nu, eller en av de två lyckligaste tjejerna i världen kanske.. Cecilia var nog minst lika lycklig som jag själv var.

Cecilias perspektiv
Är de seriösa? SKA vi flytta till London? Jag är verkligen jätteglad, men jag kan ändå inte undvika tankarna om att jag kanske bara drömmer allt det här? Nej, det är klart att jag inte gör. Eller?

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 2!!!! :D Kommentera nu då, vad tror ni? Är allt kanske bara en dröm?

Lite kort kapitel, jag vet.. Men jag har inte riktigt tid just nu.. Men det KANSKE kommer ett till kapitel senare idag! :)<3<3<3