Sommarlovet är äntligen hääär! Här har ni någon som är superglad för det! :D
Fast jag kommer förstås sakna alla jättemycket. (saknar de redan) :( 

I alla fall, efter skolavslutningen gick jag min bästavän och våra mammor och åt glass, efter det hängde jag, Emilia, Emma och Fanny på torget och fjantade runt lite. Med andra ord har jag haft en superduperbra (vet inte om den ens är ett ord.) dag! :D
Så tack alla härliga människor för denna underbara dag, det har vart amazing! :D<3

I alla fall så kommer ett nytt kapitel upp imorgon, så håll utkik ;)
Ha't gött nu alla, denna härliga sommar ;)<3 

Ett nytt kapitel kommer någon gång denna vecka. :)
Imorgon åker jag till Brommö och campar med klassen och klassen över oss. Vi kommer hem igen någon gång på tisdag eftermiddag.. På onsdag och torsdag har jag ingen aning om vad som händer, så KANSKE blir ett kapitel då nån gång.
På fredag är det skolavslutning också, så om det inte blir något kapitel de tidigare dagarna så blir det ett då eller på lördag förmiddag om inte planerna blir ändrade. 
Under sommarlovet då? Jo, eftersom det inte är någon skola eller några läxor så ska jag försöka få mer tid för att uppdatera bloggen. MEN, om det är fint väder så blir det nog inget kapitel, om det dock regnar så blir det säkert fullt med kapitel ;)

Ajaa, hoppas ni inte tycker jag uppdaterar FÖR lite i alla fall, ska faktiskt försöka ändra på det. ;)<3

Harrys perspektiv
Jag tvekade länge med telefonen i handen.. Skulle jag ringa? Kanske gick jag för snabbt på? Nej, i sånna fall fick hon säga till. Okej, lika bra att sluta tänka och istället bara göra det. Jag slog de välbekanta siffrorna som jag redan lärt mig utantill. En signal, två signaler, tre signaler..

-Gabriella here. Svarade Gabbis sockersöta röst och jag fick fjärilar i magen.. "Nej Harry, nu får du ta och ge dig, du känner knappt tjejen"  Tänkte jag för mig själv, innan jag kom tillbaka till verkligheten.
-Hi Gabbi, it's Harry! Sa jag snabbt och insåg snabbt att jag säkert lät lite desperat. Jaja, inget att göra åt nu..
-Oh, hi Harry, what's up? Frågade hon glatt och jag log, även fast hon inte kunde se det.
-Well, nothing... Svarade jag i brist på annat att säga.
-Oh, okey.. So why did you call? Frågade hon mig och jag kände hur jag började bli mer och mer nervös.
-I.. I was just.. I wondered ... 
-You wondered what? 
-..If maybe you want to..like, go out with me? Get to know each other and stuff like that you know.. Maybe we can get to Starbucks and grab a coffee or something? Jaha ja, nu babblade jag säkert på alldeles för snabbt...
-I'm so sorry Harry, I can't. Svarade hon och jag kunde inte hindra besvikelsen som rann över mig.
-Oh.. Fick jag bara fram, fan, jag gick nog för fort fram. Varför kunde jag inte bara hållt käften för en gångs skull?
-Gosh, Harry, it's not that I don't like you.. Nehe vad var det då, då?
-So what is it? Frågade jag lite försiktigt, hon kanske faktiskt inte ville berätta..
-I'm not even in London.. Svarade hon.
-What?!
-Well one of our best friends wanted us to come home to Sweden. Så hon var i Sverige nu också.. Her mum has just died, Harry.. Fortsatte hon. 
-omg.. Sa jag och kände mig faktiskt ledsen.. För deras skull alltså, det kan inte vara lätt för den där tjejen.. Jag förstår att hon ville att Gabriella, Cecilia och Nathalie skulle komma till Sverige. Om min mamma dog skulle jag vilja ha mina vänner där, då skulle jag vilja ha Louis, Niall, Liam och Zayn där. De bästa vännerna i universum.

Kajsas perspektiv
När Gabriellas telefon ringde, för andra gången på typ en halvtimma, så kunde ingen människa på denna jord missa att det var någon som Gabriella gillade som ringde. Hela hon lyste upp och log stort som ett fån. När hon efter 10 minuter äntligen la på kunde jag inte hålla mig längre. 

-Vem var det? Frågade jag nyfiket.
-Varför vill du så gärna veta det? Skrattade Gabbi.
-För att du sken upp som en sol och verkade plötsligt vara på ourhört bra humör.. Flinade jag. Gabriellas kinder blev en aning röda.
-Jag visste det, jag visste att det var någon du gillar! Skrek jag. Jag hörde skratt bakom mig och när jag vände mig om stod Nathalie och Cecilia där och flinade.
-Jag vet vem det var. Sa Cecilia och blinkade mot Gabbi. Gabriellas kinder blev ännu rödare och hon slog bort blicken.
-Vem var det, vem var det? Frågade jag och hoppade på Gabbi i hopp om att hon skulle förstå att det var lika bra att berätta.
-Harry.. Mumlade hon tyst.
-Harry vem? Frågade jag och vände blicken mot Natta och Cissi.
-Harry är en kille som kom hem till oss när han och hans vänner fick punktering på bilen och behövde hjälp. Förklarade Nathalie.
-Så vadå, gillar du honom? Jag vände mig mot Gabriella igen.
-Ja det gör hon. Fnittrade Cecilia, samtidigt som hon log stort.
-Men sluta.. Muttrade Gabbi. Oj då, snabb humörs-vändning?

Harrys perspektiv
När Gabriella berättade att hon var i Sverige kom jag på världens plan. Jag hade nu berättat för killarna om min plan och Louis hade pratat med Paul. Ja, detta skulle allt gå att fixa och imorgon smäller det. Imorgon, då genomför vi min minst sagt briljanta plan. Det här skulle bli kul!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel  11 :D<3
Lite kort kanske, men jag ville spara själva händelsen till nästa kapitel, det blir mer spännande då! ;)
Så, vad tror ni är Harrys plan nu då? Och vad händer med deras "dejt" ?? Haha, ni får allt vänta och se..
Kommentera nu! :D<3

Ett nytt kapitel kommer antagligen upp imorgon... :)
Jag har verkligen haft fullt upp med skolan på sistone och den här veckan var HEMSK! Rent ut sagt alltså, jättemycket plugg osv. Den här helgen har dock vart den BÄSTA. I fredags satt jag bänkad framför tv:n och tittade på finalen av Let's Dance, igår var jag, min lillebror och min pappa i "storsta'n" och shoppade osv. Och idag hade jag min älskade bästis här över dagen, (Tack för en underbar dag Emilia! <3)
Skönt att det bara är 2 skolveckor kvar nu innan sommarlovet! :)
Och att vi 2 av de där 10 dagarna är ute på Brommö, det är ju inte helt fel det heller :)

Ajaa, puss på er! :)<3
 

Gabriellas perspektiv
När jag såg Kajsa stå där och se helt förstörd ut, så fick jag tårar i ögonen. Kajsa, våran Kajsa. Varför skulle det hända just henne..?

-Kajsa! Alla tre sprang det fortaste vi kunde fram till henne och gav henne varsin bamsekram.
-Jag är så glad att ni är här. Mumlade hon i mitt hår, när det var min tur att ge henne en kram.
-Det är jag med.. Sa jag nästan lika tyst som Kajsa.
-Vi är alltid här för dig, no matter what. Konstaterade Cecilia och gav Kajsa ett uppmuntrande leende. 
-Tack, ni är verkligen de bästa vännerna i världen. Svarade Kajsa medans hon log lite smått.

Kajsas perspektiv
De var verkligen de bästa vännerna i världen, som åker hela vägen från London tillbaka till Sverige för min skull. Det är stort, riktigt stort.

-Jo tack, vi vet! Skrattade Nathalie och gav mig ett skämtsamt leende.
-Gruppkram! Utbrast Gabriella högt och tydligt. De runt omkring vände sig om och tittade på oss med konstiga och fundersamma blickar. Jag skrattade till, första gången jag skrattade efter att mamma hade dött. Det kändes ganska bra faktiskt. Jag har inte velat skratta tidigare, för det känns som att jag inte bryr mig om min mammas död ifall jag skrattar, liksom varför ska jag ha kul när min mamma inte längre finns? 
Fast jag måste medge att det var riktigt skönt att skratta igen, de där tre vet alltid hur de ska få mig på bra humör. Eller egentligen kanske de inte gör något speciellt för att få mig på bra humör, jag bara blir det ändå, så fort jag är i närheten av de blir alla mina bekymmer som bortblåsta, i alla fall för tillfället.

Nathalies perspektiv
Det var väldigt svårt att spela glad, eftersom jag egentligen bara ville stänga in mig i ett rum och storgråta mot en kudde eller nånting. Men jag försökte i alla fall vara så glad och positiv som möjligt, för Kajsas skull. Om hon skulle se mig och de andra gråta, så skulle det bli ännu svårare för henne och jag vet att Gabbi och Cissi tänkte exakt samma sak som jag. Eftersom de två också försökte spela glada och roliga.

Vi gick med Kajsa bort mot en svart bil där Kajsas pappa Patrik satt och väntade på oss. Han fick ett litet leende på läpparna han också, när vi satte oss i bilen och hälsade så glatt som han kunde på oss.

-Han ni en ny bil? Frågade för att bryta tystnaden som hade uppstått efter att alla hade hälsat.
-Javisst har vi det. Svarade Patrik och gav mig ett snett leende.

Cecilias perspektiv
När vi kom fram till det ståtliga röda huset med vita knutar, så sprang vi alla in det fortaste vi kunde och när vi fått av oss skorna så sprang vi snabbt vidare upp för trappan och in i Kajsas stora, ljusa och underbart fina sovrum.

-Hem ljuva hem! Fnissade jag och slängde mig i den stora, mjuka sängen. De andra skrattade åt mig och satte sig bredvid mig i sängen och efter en stund stängde jag ögonen för att bara njuta av stunden. Det här var livet, underbara kompisar, (vars en av de var min syster) en stor mjuk säng och jag kunde samtidigt som jag låg där känna hur solens strålar sken in genom fönstret och vidare rakt på mig.. Helt plötsligt känner jag hur någon hoppar på mig som om personen skulle fånga ett vilddjur eller något. Jag öppnar ögonen och ser Gabbi halvsitta på mig med ett stort flin på läpparna. Hon börjar kittla mig och jag skrattar högt, jag försöker kittla tillbaka men hon har övertaget. Jag skrattar så mycket att jag börjar gråta och jag anstränger mig för att kunna andas.

-Jag ger upp, jag ger upp, snälla sluta! Får jag fram mellan skratten.
-HAHAHA, aldrig, det här är ju jättekul! Flinar Gabriella tillbaka. 

Gabriellas mobil börjar ringa och hon stannar upp för att sedan be Kajsa att svara. Jag tar chansen medans jag har den och sätter mig snabbt som attan upp och tar tag om Gabriellas handleder och vänder henne och börjar kittla henne. Hon börjar gapflabba och det känns jättekul att det faktiskt är jag som har övertaget den här gången.

-Nej snälla sluta!! Skrek hon och jag bara flina mot henne.
-Hämnden är ljuv! Flina jag och hon räckte bara ut tungan mot mig. Jag skrattade till lite, hon var ju bara för söt.

Kajsas perspektiv
Jag svarade i Gabriellas mobil, samtidigt som jag skrattade åt Gabbi och Cissi som hade världens krig. De där två alltså.. Kommer de alltid vara sånna?

-Hej? Svarade jag i Gabbis telefon.
-Gabriella? Frågade personen i luren.
-Nej, Gabriella har fullt upp kan man säga, så jag fick svara istället, jag är Kajsa. Svarade jag och flinade lite.

Tjejerna bakom mig garvade så mycket, så jag nästan trodde att de skulle tappa luften helt och falla ihop i varsin hög på golvet. Hade de någonsin tänkt att växa upp och ta någonting på allvar? haha. Nej nu var jag elak.. De är lite galna, men jag älskar de i alla fall, de är ju som de är, det kan de ju inte rå för. 
Jag kom tillbaka till verkligheten och kom på att jag höll en telefon i handen.

-Var det nånting viktigt? Frågade jag.
-Nejdå, inte särskilt. Svarade personen och jag hörde nu att det var Gabriellas mamma.
-Åh, hej Katharina! Sa jag och log, fast att hon inte kunde se. 
-Haha, hej på dig! Svarade hon glatt och man hörde att hon skrattade till.
-Vad håller de på med? Fortsatte hon.
-De har typ krig. Svarade jag.
-Jaha ja, som vanligt alltså..! Skrattade hon.
-Jaaa, exakt som vanligt. Suckade jag. Hon skrattade åt mig och sa sedan hejdå.

-Vem var det? Frågade Gabriella, när hon slitit sig låss från Cecilias grepp. 
-Din MAMMA! Flinade jag.
-Haha jaha. Flinade hon tillbaka.

Gabriellas perspektiv
Kajsas pappa ropade på oss nerifrån köket att maten var klar. Jag tittade på Cecilia, som tittade på Nathalie, som tittade på Kajsa, som tittade på mig. Vi ställde oss alla samtidigt upp och sprang ut ur rummet och vidare ner för trappan. Gud ja, vi känner verkligen varandra jättebra, vi bestämmer att vi ska göra saker samtidigt, genom att ge varandra blickar. Det är ganska coolt faktiskt!
Mitt i maten ringer min mobil, IGEN. Jag får snabbt upp den ur fickan och när jag ser namnet, så sprids ett stort leende på mina läppar.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 10 :D
Vet att det har tagit lång tid, men om ni läser inlägget under, så förstår ni nog varför.
Kommentera nu, puss! :D<3 

Hej på er! :)
Jag sa ju att nästa kapitel skulle komma upp när 5 stycken hade kommenterat. Men nu verkar det inte riktigt som att det blir fler än 3 stycken som kommenterar ändå.
Så jag funderar på att lägga upp ett nytt kapitel i alla fall, för de som faktiskt kommenterades skull! :) 
Dock vet jag inte riktigt när nästa kapitel kommer upp, då jag har massa läxor att ta igen, så jag har ont om tid.
Men jag lovar att nästa kapitel kommer upp inom kort! Om ni vill det alltså? :D<3 

Nästa dag/ Nathalies perspektiv
Gårdagen hade varit hemsk och natten lika så. Jag hade inte kunnat sova många timmar alls, nu var jag så trött så att jag säkert skulle kunna falla ihop i en hög när som helst. Att vara ledsen tog verkligen på krafterna märkte jag nu.

Gabriellas perspektiv
Vi stod nu på flygplatsen jag, Nathalie och Cecilia, och kramade om Robert, mamma, pappa, Carina och Lasse. Det kändes inte rätt att lämna de här och sen åka till Sverige utan de. Det var svårare än jag trodde faktiskt.

-Hejdå gumman, ha det så bra i Sverige, sköt om dig och hälsa Kajsa och hennes familj. Mamma stod och kramade om mig med tårar i ögonen. Hon har alltid haft väldigt svårt för att säga hejdå.
-Hejdå mamma, det ska jag, men snälla gråt inte, vi kommer hem igen om ett par veckor. Jag försökte låta så positiv som möjligt. Fast att jag själv också hade lite svårt för att säga hejdå.
Vi kramade snabbt om allihop en gång till innan vi gick in genom tullen och fortsatte bort mot våran gate. Det var ungefär 20 minuter kvar innan flygplanet skulle gå, så vi satte oss på några stolar och väntade. Vi var konstigt nog väldigt tysta, vi som alltid brukade prata på om allt och inget. Fast ingen av oss hade nog egentligen så stor lust att prata efter det som hänt, och så var vi förstås väldigt trötta så det kan ju vara det också. 
"Flight 23 to Sweden leaving in fifteen minutes, I ask the passengers on Flight 23 to Sweden to start boarding!"
De ropade ut att vårat plan skulle gå om en kvart, så vi reste oss upp och gick fram och ställde oss i kön som bildats fram till biljett-checknings grejen. Det blev snabbt våran tur ocg efter kanske 5 minuter så var vi inne i planet och försökte hitta våra platser. Vi hittade de till slut och satte oss, Cecilia längst ut till fönstret, jag bredvid och Nathalie bredvid mig på andra sidan gången. 
När alla väl hade kommit ombord och piloten noga talat om för oss hur flygningen skulle ske och allt det där vanliga, så lutade jag mig bakåt i stolen och blunda och samtidigt som planet lyfte tänkte jag för mig själv: "Sverige, snart är jag hemma igen..." Innan jag visste ordet av, hade jag somnat..

Cecilias perspektiv
5 minuter efter att flygplanet hade lyft så tittade jag åt Gabriellas håll och såg att hon redan hade somnat. Jag log för mig själv. Hon kan verkligen somna snabbt och nästan var som helst och hur som helst. Hon var så gullig, min bästa vän. 
Efter ungefär en halvtimmes pratande med Nathalie, så stoppade jag in mina hörlurar i öronen och 'Drive By - Train' fyllde mina öron och jag lutade mig bakåt och efter ett tag så somnade även jag.

Nathalies perspektiv
Nu somnade Cecilia och Gabriella hade sovit ända sen vi hade lyft. Jag hade inget att göra, så tänkte att det kanske skulle vara bra om jag också sov ett tag, ingen av oss hade ju sovit särskilt bra i natt. Jag gjorde som de andra, lutade mig bakåt, slöt ögonen och drogs med in i drömmarnas land.

Jag vaknade med ett ryck, folk hade börjat gå av flygplanet och jag suckade. Som vanligt missar vi allt det roliga, jag som ville titta på film eller något. Ajaa, sånt är livet, det finns inget att göra åt saken nu.
Jag ryckte till igen, vi kanske skulle gå av nu. Jag tittade åt höger och såg Cecilia och Gabriella ligga där och sova. Slöfockar..
-Gabriella, Cecilia, vakna! Sa jag medans jag puttade till de så att de skulle vakna.
Ett svagt mummel fick jag bara som svar, men efter ett tag hade de vaknat till och nu stod de både upp och var beredda på att gå ut.
När vi kom ut från flygplanet gick vi direkt för att hämta våra väskor, det tog en stund eftersom att våra väskor som vanligt var blant de sista, men till slut fick vi de i alla fall och vi gick mot utgången. Den första jag såg när jag kom ut var Kajsa och hon såg allt ifrån okej ut..


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Kapitel nio! :D
Dålig uppdatering jag vet..
Men såhär då, jag tittade på statistiken på bloggen och det är faktiskt ett antal som läser här, men det är nästan aldrig någon som kommenterar? Det är oftast 1 eller kanske 2 stycken som tar sig tid att göra det. Jag vill inte vara otrevlig nu eller så, men det tar faktiskt ungefär en timme att få ihop ett kapitel och att kommentera tar kanske en minut?

JoJo, du ska veta att det är underbart kul att läsa dina snälla och söta kommentarer. <3

Men kanske någon mer kan ta sig tid att kommentera.?
Jag vill inte verka egoistisk eller låta som att jag bara bryr mig om kommentarer. För så är det inte.
Men det skulle vara lite kul om några faktiskt tog sig tid och kommenterade lite. Vi säger såhär: Minst 5 kommentarer innan nästa kapitel kommer upp. Klarar ni det? :D Det hoppas jag!<3 

Nathalies perspektiv
När de där killarna hade gått, så gick vi tillbaka till soffan och satte oss. Just när jag satt mig, så kände jag hur det började vibrera i fickan, jag tog snabbt upp mobilen och såg att det var Kajsa som ringde, en av mina närmaste vänner.

-Hej Kajsa! Svarade jag glatt, med ett leende på läpparna, fast det dog ut direkt när jag hörde hur hon snyfftade till på andra sidan luren.
-Vad är det som har hänt?! Utbrast jag oroligt.
-Min.. min.. Började hon, men han inte längre förrän hon började storgråta. Hon var verkligen inte okej, det kunde man höra på långa vägar. 
-Gumman, snälla försök att berätta. Sa jag försiktigt, jag ville verkligen inte höra henne såhär ledsen, det gjorde ont inuti mig. 
Hon var tyst en stund och jag vågade inte säga nånting heller, jag var för rädd för att det bara skulle göra saken värre.
-Mamma avled imorse, hon är död Natta... Sa hon tyst, väldigt tyst, och hon grät nu ännu mer än förut, om det nu var möjligt att göra det. Jag kände själv hur tårarna var påväg. Våra familjer har alltid stått ganska nära varandra, eftersom Cecilia nästan alltid var med Gabriella och var ofta hos oss medans Kajsa också var det så blev vi ganska tajta alla fyra och då blev också våra mammor också det. Och nu är en av de borta. Jag kan inte föreställa mig hur Kajsa känner just nu, hon älskade sin mamma och de var väldigt tajta de två, hon var alltid lika glad för att hon alltid kunde prata med sin mamma om det hade hänt nånting och de gjorde varandra alltid lika glada, det var alltid lika kul att se. Men nu kommer jag aldrig få se det igen, jag kan inte fatta det.. Hon är borta föralltid..
-Gumman, jag är verkligen jätteledsen, vill du att jag ska åka tillbaka till Sverige, ja det vet jag att du vill, och det vill jag med, jag ska prata med de andra och titta när det går något flyg. Snyfftade jag fram, eftersom jag nu börjat gråta jag också.
-Säkert? Frågade hon med lite hopp i rösten.
-Såklart, jag kan fråga om Cecilia och Gabriella också vill följa med om du vill? Frågade jag.
-Om de vill det, så får de gärna, det kan nog vara skönt att ha er alla här. Svarade hon, och lät faktiskt lite gladare. Fast glad är nog helt fel ord, hon kunde ju inte vara glad NU, men hon var nog lite lättad i alla fall.
-Okej, jag ska prata med de nu och sen ringer jag upp dig då? Sa jag och försökte låta lite glad, att hon skulle höra mig ledsen var nog inte det bästa just nu.
.Okej, gör så, vi hörs sen då, puss! Svarade hon och sen la vi på och jag gick tillbaka till alla de andra, eller ja, inte alla, Gabriella var inte där längre. Så jag gick och skulle leta reda på henne, för att sen berätta den tragiska nyheten om vad som hänt i Sverige, för allihop!

Gabriellas perspektiv
När jag hade vecklat upp lappen så såg jag massor av siffror. Siffror? Åh såklart, ett nummer, det måste vara Harrys nummer.
Jag gick upp från soffan och vidare till mitt, Cecilias och Nathalies rum (eftersom vi delade rum), samtidigt som jag hörde att Nathalies mobil ringde. Oftast så är jag ganska nyfiken av mig och skulle helst vilja se vem det var som ringde, men just nu så brydde jag mig inte, konstigt nog. Istället slog jag snabbt in nummret och några signaler gick fram. 

-Hello, it's Harry! Hörde jag Harrys nu ganska bekanta röst svara. Fan! Varför ringde jag honom? Var det så smart egentligen? Vad ska jag säga? Kanske kan vara en bra idé att presentera mig först kanske..
-Hi Harry, it's Gabbi. Sa jag och jag tror man hörde på min röst att jag var ganska nervös.
-Oh, hi Gabby, nice to hear your voice. Sa han glatt.
-Well, it's nice to hear your voice too. Svarade jag och fnissade lite.
-So, what are you doing then? Frågade han.
-Ehm, nothing. Svarade jag och kom på att det måste vara väldigt dumt att fråga vad han själv gör eftersom att han nyss hade gått härifrån med de andra. Men strunt samma.. Jag forsatte i alla fall:
-And you?
-Oh, nothing special, me and the boys just got home.
-Already? Frågade förvånat.
-Well, it was twenty minutes ago we went home from your place, so yeah. Svarade han och skrattade lite.
-Oh okey. Svarade jag lite chockat. Har det redan gått tjugo minuter?
-Eeehm, I know this is kind of weird, but, maybe we could do something, someday? Frågade han lite tyst.
-Yeah sure! Svarade jag glatt och log som en tok.
-Gabriella! Hörde jag bortifrån dörren. Jag tittade dit och såg Nathalie stå där med tårar i ögonen.
-Natta, vad har hänt? Varför gråter du?! Frågade jag oroligt med lite panik i rösten. Det måste ju ha hänt något.
-Kajsas mamma är.. Började hon men hennes röst svek henne så hon fick börja om.
-Kajsas mamma är död och du, jag och Cecilia ska till Sverige. Sa hon och jag satt där helt still i chock-tillstånd.

-Va? Fick jag fram till slut, men det blev mer som en viskning än som att jag sa nånting. Hon nickade som för att bekräfta mig att jag hade hört rätt. 
-Gabbi, what happened? Frågade Harry oroligt i telefonen. Jag hade helt glömt bort att han var kvar där i luren.
Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag snyfftade till innan jag svarade Harry.
-Eeehm, well, something just happened, but I don't want to talk about it, not now, but I have to go, bye Harry. Sa jag snabbt innan jag var tvungen att snyffta till igen.
-Oh okey, I understand, bye Gabbi. Sa han och lät ganska besviken. Kanske för att jag inte berättade vad som hade hänt? Men det kan jag ju inte göra bara sådär.. Eller?

En halvtimme senare/ Cecilias perspektiv
Jag satt nu och grät, med Gabriella och Nathalie bredvid mig. Kajsas mamma, död? Jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är borta föralltid. Hon var alltid så snäll och ställde alltid upp för oss, hon var som en låtsas mamma för mig. Jag tror Gabriella och Nathalie kände samma sak. Vi hade pratat med våra föräldrar, som tyvärr inte kan komma med till Sverige och inte Robban heller, eftersom att han inte känner varken Kajsa eller hennes familj så bra. I alla fall så kollade våra föräldrar upp när det gick flyg till Sverige och nu är det bestämt. Jag, Gabbi och Natta tar imorgon ett flyg till Sverige alldeles själva för att sen bo hos Kajsa i ett par veckor. Vi fyra har alltid stått väldigt nära varandra och vi är praktiskt taget som fyra syskon.


------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ 
Kapitel åtta! :D
Btw, förlåt för min dåliga engelska.. :P
Kommentera! :D<3<3