Hej på er! :)
Jag sa ju att nästa kapitel skulle komma upp när 5 stycken hade kommenterat. Men nu verkar det inte riktigt som att det blir fler än 3 stycken som kommenterar ändå.
Så jag funderar på att lägga upp ett nytt kapitel i alla fall, för de som faktiskt kommenterades skull! :) 
Dock vet jag inte riktigt när nästa kapitel kommer upp, då jag har massa läxor att ta igen, så jag har ont om tid.
Men jag lovar att nästa kapitel kommer upp inom kort! Om ni vill det alltså? :D<3 

Nästa dag/ Nathalies perspektiv
Gårdagen hade varit hemsk och natten lika så. Jag hade inte kunnat sova många timmar alls, nu var jag så trött så att jag säkert skulle kunna falla ihop i en hög när som helst. Att vara ledsen tog verkligen på krafterna märkte jag nu.

Gabriellas perspektiv
Vi stod nu på flygplatsen jag, Nathalie och Cecilia, och kramade om Robert, mamma, pappa, Carina och Lasse. Det kändes inte rätt att lämna de här och sen åka till Sverige utan de. Det var svårare än jag trodde faktiskt.

-Hejdå gumman, ha det så bra i Sverige, sköt om dig och hälsa Kajsa och hennes familj. Mamma stod och kramade om mig med tårar i ögonen. Hon har alltid haft väldigt svårt för att säga hejdå.
-Hejdå mamma, det ska jag, men snälla gråt inte, vi kommer hem igen om ett par veckor. Jag försökte låta så positiv som möjligt. Fast att jag själv också hade lite svårt för att säga hejdå.
Vi kramade snabbt om allihop en gång till innan vi gick in genom tullen och fortsatte bort mot våran gate. Det var ungefär 20 minuter kvar innan flygplanet skulle gå, så vi satte oss på några stolar och väntade. Vi var konstigt nog väldigt tysta, vi som alltid brukade prata på om allt och inget. Fast ingen av oss hade nog egentligen så stor lust att prata efter det som hänt, och så var vi förstås väldigt trötta så det kan ju vara det också. 
"Flight 23 to Sweden leaving in fifteen minutes, I ask the passengers on Flight 23 to Sweden to start boarding!"
De ropade ut att vårat plan skulle gå om en kvart, så vi reste oss upp och gick fram och ställde oss i kön som bildats fram till biljett-checknings grejen. Det blev snabbt våran tur ocg efter kanske 5 minuter så var vi inne i planet och försökte hitta våra platser. Vi hittade de till slut och satte oss, Cecilia längst ut till fönstret, jag bredvid och Nathalie bredvid mig på andra sidan gången. 
När alla väl hade kommit ombord och piloten noga talat om för oss hur flygningen skulle ske och allt det där vanliga, så lutade jag mig bakåt i stolen och blunda och samtidigt som planet lyfte tänkte jag för mig själv: "Sverige, snart är jag hemma igen..." Innan jag visste ordet av, hade jag somnat..

Cecilias perspektiv
5 minuter efter att flygplanet hade lyft så tittade jag åt Gabriellas håll och såg att hon redan hade somnat. Jag log för mig själv. Hon kan verkligen somna snabbt och nästan var som helst och hur som helst. Hon var så gullig, min bästa vän. 
Efter ungefär en halvtimmes pratande med Nathalie, så stoppade jag in mina hörlurar i öronen och 'Drive By - Train' fyllde mina öron och jag lutade mig bakåt och efter ett tag så somnade även jag.

Nathalies perspektiv
Nu somnade Cecilia och Gabriella hade sovit ända sen vi hade lyft. Jag hade inget att göra, så tänkte att det kanske skulle vara bra om jag också sov ett tag, ingen av oss hade ju sovit särskilt bra i natt. Jag gjorde som de andra, lutade mig bakåt, slöt ögonen och drogs med in i drömmarnas land.

Jag vaknade med ett ryck, folk hade börjat gå av flygplanet och jag suckade. Som vanligt missar vi allt det roliga, jag som ville titta på film eller något. Ajaa, sånt är livet, det finns inget att göra åt saken nu.
Jag ryckte till igen, vi kanske skulle gå av nu. Jag tittade åt höger och såg Cecilia och Gabriella ligga där och sova. Slöfockar..
-Gabriella, Cecilia, vakna! Sa jag medans jag puttade till de så att de skulle vakna.
Ett svagt mummel fick jag bara som svar, men efter ett tag hade de vaknat till och nu stod de både upp och var beredda på att gå ut.
När vi kom ut från flygplanet gick vi direkt för att hämta våra väskor, det tog en stund eftersom att våra väskor som vanligt var blant de sista, men till slut fick vi de i alla fall och vi gick mot utgången. Den första jag såg när jag kom ut var Kajsa och hon såg allt ifrån okej ut..


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Kapitel nio! :D
Dålig uppdatering jag vet..
Men såhär då, jag tittade på statistiken på bloggen och det är faktiskt ett antal som läser här, men det är nästan aldrig någon som kommenterar? Det är oftast 1 eller kanske 2 stycken som tar sig tid att göra det. Jag vill inte vara otrevlig nu eller så, men det tar faktiskt ungefär en timme att få ihop ett kapitel och att kommentera tar kanske en minut?

JoJo, du ska veta att det är underbart kul att läsa dina snälla och söta kommentarer. <3

Men kanske någon mer kan ta sig tid att kommentera.?
Jag vill inte verka egoistisk eller låta som att jag bara bryr mig om kommentarer. För så är det inte.
Men det skulle vara lite kul om några faktiskt tog sig tid och kommenterade lite. Vi säger såhär: Minst 5 kommentarer innan nästa kapitel kommer upp. Klarar ni det? :D Det hoppas jag!<3 

Nathalies perspektiv
När de där killarna hade gått, så gick vi tillbaka till soffan och satte oss. Just när jag satt mig, så kände jag hur det började vibrera i fickan, jag tog snabbt upp mobilen och såg att det var Kajsa som ringde, en av mina närmaste vänner.

-Hej Kajsa! Svarade jag glatt, med ett leende på läpparna, fast det dog ut direkt när jag hörde hur hon snyfftade till på andra sidan luren.
-Vad är det som har hänt?! Utbrast jag oroligt.
-Min.. min.. Började hon, men han inte längre förrän hon började storgråta. Hon var verkligen inte okej, det kunde man höra på långa vägar. 
-Gumman, snälla försök att berätta. Sa jag försiktigt, jag ville verkligen inte höra henne såhär ledsen, det gjorde ont inuti mig. 
Hon var tyst en stund och jag vågade inte säga nånting heller, jag var för rädd för att det bara skulle göra saken värre.
-Mamma avled imorse, hon är död Natta... Sa hon tyst, väldigt tyst, och hon grät nu ännu mer än förut, om det nu var möjligt att göra det. Jag kände själv hur tårarna var påväg. Våra familjer har alltid stått ganska nära varandra, eftersom Cecilia nästan alltid var med Gabriella och var ofta hos oss medans Kajsa också var det så blev vi ganska tajta alla fyra och då blev också våra mammor också det. Och nu är en av de borta. Jag kan inte föreställa mig hur Kajsa känner just nu, hon älskade sin mamma och de var väldigt tajta de två, hon var alltid lika glad för att hon alltid kunde prata med sin mamma om det hade hänt nånting och de gjorde varandra alltid lika glada, det var alltid lika kul att se. Men nu kommer jag aldrig få se det igen, jag kan inte fatta det.. Hon är borta föralltid..
-Gumman, jag är verkligen jätteledsen, vill du att jag ska åka tillbaka till Sverige, ja det vet jag att du vill, och det vill jag med, jag ska prata med de andra och titta när det går något flyg. Snyfftade jag fram, eftersom jag nu börjat gråta jag också.
-Säkert? Frågade hon med lite hopp i rösten.
-Såklart, jag kan fråga om Cecilia och Gabriella också vill följa med om du vill? Frågade jag.
-Om de vill det, så får de gärna, det kan nog vara skönt att ha er alla här. Svarade hon, och lät faktiskt lite gladare. Fast glad är nog helt fel ord, hon kunde ju inte vara glad NU, men hon var nog lite lättad i alla fall.
-Okej, jag ska prata med de nu och sen ringer jag upp dig då? Sa jag och försökte låta lite glad, att hon skulle höra mig ledsen var nog inte det bästa just nu.
.Okej, gör så, vi hörs sen då, puss! Svarade hon och sen la vi på och jag gick tillbaka till alla de andra, eller ja, inte alla, Gabriella var inte där längre. Så jag gick och skulle leta reda på henne, för att sen berätta den tragiska nyheten om vad som hänt i Sverige, för allihop!

Gabriellas perspektiv
När jag hade vecklat upp lappen så såg jag massor av siffror. Siffror? Åh såklart, ett nummer, det måste vara Harrys nummer.
Jag gick upp från soffan och vidare till mitt, Cecilias och Nathalies rum (eftersom vi delade rum), samtidigt som jag hörde att Nathalies mobil ringde. Oftast så är jag ganska nyfiken av mig och skulle helst vilja se vem det var som ringde, men just nu så brydde jag mig inte, konstigt nog. Istället slog jag snabbt in nummret och några signaler gick fram. 

-Hello, it's Harry! Hörde jag Harrys nu ganska bekanta röst svara. Fan! Varför ringde jag honom? Var det så smart egentligen? Vad ska jag säga? Kanske kan vara en bra idé att presentera mig först kanske..
-Hi Harry, it's Gabbi. Sa jag och jag tror man hörde på min röst att jag var ganska nervös.
-Oh, hi Gabby, nice to hear your voice. Sa han glatt.
-Well, it's nice to hear your voice too. Svarade jag och fnissade lite.
-So, what are you doing then? Frågade han.
-Ehm, nothing. Svarade jag och kom på att det måste vara väldigt dumt att fråga vad han själv gör eftersom att han nyss hade gått härifrån med de andra. Men strunt samma.. Jag forsatte i alla fall:
-And you?
-Oh, nothing special, me and the boys just got home.
-Already? Frågade förvånat.
-Well, it was twenty minutes ago we went home from your place, so yeah. Svarade han och skrattade lite.
-Oh okey. Svarade jag lite chockat. Har det redan gått tjugo minuter?
-Eeehm, I know this is kind of weird, but, maybe we could do something, someday? Frågade han lite tyst.
-Yeah sure! Svarade jag glatt och log som en tok.
-Gabriella! Hörde jag bortifrån dörren. Jag tittade dit och såg Nathalie stå där med tårar i ögonen.
-Natta, vad har hänt? Varför gråter du?! Frågade jag oroligt med lite panik i rösten. Det måste ju ha hänt något.
-Kajsas mamma är.. Började hon men hennes röst svek henne så hon fick börja om.
-Kajsas mamma är död och du, jag och Cecilia ska till Sverige. Sa hon och jag satt där helt still i chock-tillstånd.

-Va? Fick jag fram till slut, men det blev mer som en viskning än som att jag sa nånting. Hon nickade som för att bekräfta mig att jag hade hört rätt. 
-Gabbi, what happened? Frågade Harry oroligt i telefonen. Jag hade helt glömt bort att han var kvar där i luren.
Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag snyfftade till innan jag svarade Harry.
-Eeehm, well, something just happened, but I don't want to talk about it, not now, but I have to go, bye Harry. Sa jag snabbt innan jag var tvungen att snyffta till igen.
-Oh okey, I understand, bye Gabbi. Sa han och lät ganska besviken. Kanske för att jag inte berättade vad som hade hänt? Men det kan jag ju inte göra bara sådär.. Eller?

En halvtimme senare/ Cecilias perspektiv
Jag satt nu och grät, med Gabriella och Nathalie bredvid mig. Kajsas mamma, död? Jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är borta föralltid. Hon var alltid så snäll och ställde alltid upp för oss, hon var som en låtsas mamma för mig. Jag tror Gabriella och Nathalie kände samma sak. Vi hade pratat med våra föräldrar, som tyvärr inte kan komma med till Sverige och inte Robban heller, eftersom att han inte känner varken Kajsa eller hennes familj så bra. I alla fall så kollade våra föräldrar upp när det gick flyg till Sverige och nu är det bestämt. Jag, Gabbi och Natta tar imorgon ett flyg till Sverige alldeles själva för att sen bo hos Kajsa i ett par veckor. Vi fyra har alltid stått väldigt nära varandra och vi är praktiskt taget som fyra syskon.


------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ 
Kapitel åtta! :D
Btw, förlåt för min dåliga engelska.. :P
Kommentera! :D<3<3 

Jag är ledsen, men jag hinner inte med att skriva något kapitel idag. Jag har något dumt utvecklingssamtal som jag måste gå på och sen måste jag plugga tills imorgon då vi har prov på 30 olika fågelläten.. (fattar inte varför vi ska kunna det men ajaa..) 
Så jag kommer antagligen inte få någon tid över till att skriva, så ni får vänta tills imorgon.. Hoppas ni förstår! Puss ;* 

Harrys perspektiv
Varför grät Gabriella? Eller, hon grät kanske inte direkt, men hon hade i alla fall lite tårar i ögonen.
Jag fick skuldkänslor, det var ju inte säkert att det var mitt fel om hon nu blev ledsen, men det kändes nästan så. Jag ångrade att jag vände bort blicken och struntade i henne. Gjorde jag det? Struntade jag i henne?

-I'll go and check if she is okey. Mumlade jag lite tyst och styrde stegen ut ur rummet.
-No, don't! Hörde jag Cecilia halvskrika bakom mig.
-Why not? Frågade förvirrat
-Eehm, I just do it myself. Svarade hon efter en stunds tystnad.
-But I wan't to talk to her. Sa jag.
-She's my best friend, so I'll go and talk to her. Sa hon bestämt och lämnade sedan rummet.

-And now what? Frågade Liam efter en stunds tystnad.
-I don't know. Mumlade jag till svars och sen vart det tyst igen.

Cecilias perspektiv
Jag gick ut ur rummet och kollade runt, vart hade hon nu gått? Jag hörde ytterdörren smälla igen och jag förstod direkt att det var Gabriella. Jag sprang det fortaste jag kunde ut ur huset och vidare ut på gatan.

-Gabbi! Ropade jag, men jag såg henne inte.

-Gabbi, vadrt tog du vägen?! Ropade jag igen.

Jag hörde någon andas tungt och jag tittade åt höger, där ljudet kom ifrån. Där satt Gabriella vid vägkanten och kollade ner i backen.
-Gabriella, vad hände? Frågade jag försiktigt, när jag kom fram till henne och satte mig bredvid.
-Asså, jag är jättekänslig, jag vet redan det, men jag grät faktiskt aldrig, jag fick bara lite tårar i ögonen. Mumlade hon till svars. Om man nu kunde kalla det för att hon svarade.
-Men det spelar ingen roll, varför fick du tårar i ögonen då, vad är det? Berätta för mig, snälla! Sa jag samtidigt som jag tittade henne i ögonen med en undrande blick.
-Asså, jag vet att jag egentligen inte har någon anledning till det här, men jag blev liksom besviken när Harry "dissade" mig där eller vad man ska säga. Svarade hon lite tyst.
-Men liksom, varför blev du det då? Och vadå "dissade"? Frågade jag, som fortfarande inte hade fattat nånting om vad hon pratade om.
-När de sa det där om att Paul va deras vän så liksom.. Man såg ju att de ljög och det hördes på de.. Började hon.
-Ja? Sa jag och gav henne en blick som betydde att hon skulle fortsätta.
-Ja, och sen gav jag en blick till Harry som betydde att det var lika bra att säga sanningen..
-Och sen? Frågade jag, väldigt försiktigt. För man såg att Gabriella egentligen inte ville prata om det.
-Han liksom vek undan blicken.. Och.. Liksom, jag har inget emot att de inte säger det, jag menar, vi känner ju inte varandra, så de är ju egentligen inte direkt skyldiga oss att berätta.. Sa hon.
-Nej, det är sant, men vad handlade nu saken egentligen om? Frågade jag.
-Jag vet inte, jag känner ju inte den där Harry speciellt bra, men han är liksom så gullig, rolig och verkar vara så snäll och liksom, jag vet inte.. Man kan ju inte direkt bli kär i någon man bara pratat med i kanske någon timme eller något, men jag tror ändå att jag har börjat få LITE känslor för honom.. Han är ju så gullig, de är alla gulliga, men jaa, du förstår? Frågade hon.   Wow, Gabbi kunde verkligen hålla tal. Jag flinade lite för mig själv.
-Vad flinar du åt? Frågade hon med ett halvt leende.
-Dig! Haha, du kan verkligen hålla tal! Sa jag och började skratta lite smått, Gabbi hängde på och efter ett tag låg vi på backen och bara fnittra.
-Vad var det som var så himla kul? Frågade Gabbi och flinade.
-Jag vet inte. Svarade jag men forsatte: 
-Fast du, seriöst nu, så du blev lite besviken för att Harry vek undan blicken, eller vad? Frågade jag, det lät ju lite konstigt kanske, men ajaa.
-Nej, eller jag vet inte, typ, den känns liksom som att, här går jag runt och typ gillar honom eller i alla fall kanske har LITE känslor för honom och så... Är det som att han inte litar på mig.  Fast det är ju sant, det skulle inte jag heller gjort! Skrattade hon.
-Haha, du är ganska bra på att alltid skratta bort saker, ska du veta! Flinade jag.
-Jo tack, jag vet! Log hon.
-Ska vi går in då? Frågade jag.
-Ja, visst, men du, säg inget till de andra, okej? Bad hon.
-Nejdå, men om de frågar, vad ska vi säga då? Frågade jag.
-Att jag fick något i ögat eller något? Det är ju lätt. Sa hon och fortsatte gå.
-Om jag ska vara ärlig, så tror jag inte de kommer tro på det. Flinade jag.
Vi hade nu kommit fram till dörren och Gabriella öppnade den.
-Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt! Sa hon och skrattade.

Zayns perspektiv
"Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt!" Hörde jag från hallen efter att dörren hade öppnats. Det var antagligen tjejerna som kom och pratade svenska med varandra. Jag förstod såklart inte ett enda ord av vad de sa.

-Hey girls, can you please talk english? Frågade jag de, när de kom tillbaka in i rummet.
-Haha, why? Frågade Gabriella glatt. Vänta, är hon glad nu? Hon var väl ledsen nyss?
-Because otherwise, we don't understand what you are saying. Sa Harry och log. Jag antar att han blev glad av att se att Gabriella var glad igen, han förklarade för oss när tjejerna var ute, att han var rädd att det var han som hade gjort henne ledsen. Om hon nu ens var ledsen..
-That's the point! Skrattade båda tjejerna.

Gabriellas perspektiv
Det kändes så bra att kunna skratta ÅT killarna. Det kändes ju liksom lite extra kul då och eftersom att de egentligen inte hade någon blekaste aning om vad vi skrattade åt så var deras ansiktsuttryck obeskrivliga.. Vilket gjorde saken ännu roligare.

Harrys perspektiv
-What's so funny? Frågade jag. 
-"What's so funny?" hahaha, everything is fun! Skrattade Cecilia.
-You girls are really weird! Skrattade jag.
-Yeah, you're not normal at all! Instämmde Louis.
-Guess what, we have never said that we normal, because we know we're not! Log Gabriella. Jag kunde inget annat än att le tillbaka. Hon var riktigt söt och speciellt när hon var glad.

Liams perspektiv
-Yeah, yeah, come on guys, we really have to go now! Sa jag och alla blickar vändes mot mig.
-Now? Why? Frågade Harry med en besviken min.
-Because we have to, come on! Sa jag bestämd.
-But, daddy I don't wan't to! Skrek Harry nästan som ett litet barn.
-HAHAHA, DADDY?!!! Skrattade Gabriella och Cecilia.    'Tack för den Harry', tänkte jag för mig själv. 
-Yeah, he's our little dad! Flinade Louis.  Oh, geeezz, ingen på min sida??!
-Yeah, yeah. Sa jag kort och drog med mig killarna ut i hallen.

-Thank you guys so much for helping us! Sa jag glatt medans jag skakade allas händer.
-It was a pleasure! Log... Ronny, tror jag att han hette.

Gabriellas perspektiv
Innan killarna gick, fick jag en kram av Harry. Jag kände hur glädjen spreds sig i kroppen och jag ville bara skrika högt.
-Here you go. Viskade han i mitt öra och gav mig en lapp.
-What's that? Frågade jag nyfiket.
-You'll see. Log han.
-Bye! Sa vi allihopa och killarna gick.

Vi gick alla och satte oss i soffan igen och jag vände ner blicken till mina händer där lappen låg. Jag vecklade försiktigt upp lappen och läste vad det stod.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Långt kapitel va? :D  
Nu förtjänar jag faktiskt bra med kommentarer, så kommentera! :D<3<3

Harrys perspektiv
Vilken söt tjej den där Gabriella var, det var hon verkligen. I hennes ögon kunde man drunkna, hon var riktigt fin och hon verkade ha rolig humor också, vilket var ett plus i kanten. Kärlek vid första ögonkastet?
'Nej, sluta Harry! Du känner henne inte!' Jag bråkade med mina egna tankar, fram och tillbaka.
Jag visste inte VAD det var, men det var NÅNTING med henne och jag skulle ta reda på vad.

Cecilias perspektiv
-What are you guys doing here then? Frågade jag, mest för att bryta tystnaden men också för att jag var lite nyfiken.
-Oh, hehe, well, we have a flat tire on the car and wondering if maybe you could help? Sa den ena killen med ett litet leende.
-Haha, yes ofcourse! Flinade Gabbi.
-Pappa, Ronny, Robban, kom hit! Skrek jag ut i vardagsrummet.
Man hörde hur de hoppade till där inne och två sekunder efter kom de utspringandes i hallen med oroliga blickar.
-Vad är det? Frågade Robban.
-Och vilka är det där? Fortsatte pappa.
-Och vad vill de? Avslutade Ronny.
-Jo såhär är det, egetnligen har vi ingen aning om vilka det är, men.. Började jag, men han inte klart innan Gabriella fortsatte:
-De har fått punktering och behöver hjälp.
-Jaha, men det fixar sig galant, jag kan till och med göra det själv. Sa han och log stort.
-Haha, jaa visst, vi säger så hörru! Flinade Gabbi och kollade retsamt på sin bror.

Efter att pappa, Ronny och Robban hade vart ute i ungefär en halvtimme och grejat med bilen, samtidigt som vi andra hade suttit i köket och ätit bullar och druckit mjölk och pratat på om allt möjligt, så kom de tre "meckarna" in igen och vi kunde höra pappa skrika från hallen:
-Eran bil är nu färdig för avfärd!
Jag, Gabbi, Natta, mamma och Katharina brast ut i skratt, medans killarna kollade konstigt på oss.
-Pappa, din dummer, de kan inte svenska! Skrek jag ut i hallen.
-Oj, förlåt. Sa han samtidigt som han kom in i köket, och fortsatte med lite halvdålig engelska:
-Your car is now ready to go! 
-Thank you so much! Sa killarna glatt medans de reste sig från sina platser och skakade hand med pappa, Ronny och Robban.

Gabriellas perspektiv
Jaha, så nu då? Ska de åka nu? Kommer de bara glömma bort oss nu? Jag gillade ju de här killarna, de var riktigt trevliga, roliga och grymt snygga allihop. Men mest den där Harry. De hade presenterat sig också, alla fem. Den ljushåriga hette Niall, den med lockigt hår hette som sagt Harry, den svart håriga hette Zayn, den brunhåriga med bruna ögon hette Liam och den sista hette Louis och han hade brunt hår han med. 

-Well, maybe we should go now? Frågade Louis.
-Yeah, I think we should, Paul is probably worried about us. Svarade Liam.
Vem var den där Paul? Deras pappa? Nej vänta, de är ju inte direkt syskon allihopa?
-Who's Paul? Frågade Cecilia, som om hon kunde läsa mina tankar. Ibland tror jag faktiskt att hon kan det..
-Oh, It's just... A friend.. Svarade Liam osäkert. Vänta nu, åsäkert? Var han osäker? Varför då? Så han vet inte om den där Paul är deras vän eller vad? Nu fattar jag ingenting..
-Really, a friend? Why is he worried about you guys? Frågade jag och tittade konstigt på Liam, sen vände jag blicken mot Harry och gav honom en blick som sa att det var lika bra att han sa sanningen, men han bara vände bort blicken. 
Man märker att det är nånting de inte talar om för oss, visst vi har inte känt varandra speciellt länge. Men ändå?? De behöver ju inte ljuga, de behöver ju inte säga vad det är heller, om de inte vill, men de behöver ju ändå inte ljuga och Harry behöver inte dissa sådär heller. Nu blev jag faktiskt besviken. Jag är väldigt känslig av mig och blir ofta ledsen och frustrerad över småsaker, plus att jag alltid har haft lite problem med mina känslor och så och jag kan inte alltid kontrollera de, jag kände hur tårarna var påväg och jag snyfftade till och lämnade rummet med snabba steg. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6! :D Yaaaaay! Kommentera! :D<3<3 

Förlåt för att jag inte har uppdaterat på ett tag. Men nu är det såhär att i torsdags satt jag hela kvällen med läxor, igår var jag helt tom i huvudet och hade verkligen inga som helst idéer om vad som skulle hända och idag har jag inte vart hemma på hela dagen och nu är jag helt slutkörd... Jag är verkligen sjukt ledsen att det inte har kommit något nytt kapitel, men det kommer ett imorgon. (kanske två) :)
Hoppas ni inte är arga på mig för att jag inte har uppdaterat utan jag hoppas att ni förstår i alla fall! :)<3<3

Cecilias perspektiv
När vi såg att klockan redan var ett så fick vi väldigt bråttom ut från Starbucks. Vi började halvspringa ut, vilket nog inte var så smart.. När Gabbi öppnade dörren så hördes bara ett 'Smack' och sen någon sekund efter föll Gabbi med en duns ner i backen.

-Gabbi! Skrek jag och gick ner på knä bredvid min bästa vän.
-Mmm. Mumlade hon ganska tyst.
-Gabbi, hur är det, gick det bra??! Frågade jag lite oroligt.
-Jo, men det gick bra tror jag. Svarade hon, lite piggare den här gången.
-Oh gud, vad bra. Sa jag lättat.
-Ja, men vad var det som hände egentligen? Frågade hon och öppnade ögonen som hon haft stängda tills nu.

Ojdå, jag hade varit helt inne i att Gabbi kanske hade väldigt ont eller något, så jag glömde helt bort att titta vad det var som hon egentligen sprang in i.  Jag vände upp huvudet och såg två (faktiskt ganska snygga) killar stå där och först titta ganska oroligt på Gabbi och sen vände de blicken och tittade undrande på mig.  
Men vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga nånting? Ja, det är klart. De undrade ju säkert hur det gick med Gabbi.
Till en början hade jag inte talförmåga nog att säga nånting, men efter en stund fick jag i alla fall ur mig något.

 -She's okey. Sa jag snabbt och tittade menande på Gabbi.
-Oh, good! Sa de både killarna i mun på varandra och log stort mot oss.
-Please, can I get some help up? Frågade Gabriella otåligt. Och jag förstod henne, alla som gick förbi kollade väldigt konstigt på oss.
-Ofcourse! Svarade den ena killen, han med ljust hår och tog tag i Gabriellas hand för att hjälpa henne upp.
-Thanks.. Sa Gabbi lite generat och kollade killen i ögonen. Han log stort mot henne och jag såg på Gabbi att hon var nära på att ramla ihop i en hög. Och jag förstod henne, killen VAR snygg.
Den andra killen, som var svarthårig, harklade sig och tittade menande på den killen som hade hjälpt Gabriella upp på fötter igen.

-Maybe we should go? Frågade den svarthåriga den ljushåriga.
-Yeah, I think we should. Svarade den ljushåriga.
-Well, bye then. Sa jag och log mot de. De log tillbaka och den ljushåriga gav Gabbi en kort kram innan de gick förbi oss och fortsätte ner på gatan. Hmm, de skulle visst inte in på Starbucks i alla fall? 

Gabriellas perspektiv

-Skulle inte de in på Starbucks? Frågade jag oförstående.
-Haha, antagligen inte. Svarade Cecilia och himlade med ögonen.
-De ångrade sig säkert, de var antagligen rädda för att det skulle vara fler som vi där inne. Sa jag och flinade.
-Ja visst, hallå, den där ljushåriga kramade ju dig? Sa hon med ett ännu större flin än vad jag hade.
-Jag tror vi borde gå hem nu. Sa jag kort.
-Byt inte samtalsämne?! Utbrast Cecilia.
-Cissi, klockan är ETT! Svarade jag snabbt.
-Oj, jag glömde bort det. Sa hon och tittade oskyldigt på mig. Jag bara skrattade åt henne.
-Let's go! Skrattade jag och hon himlade med ögonen mot mig och sucka men sen brast även hon ut i skratt.

Väl hemma igen, var våra föräldrar och syskon ganska oroliga och kom mot oss i hallen med massvis av frågor som: 'Vart har ni varit?' 'Skulle inte ni bara ta en fika?' 'Varför kom ni inte hem förrän nu?' osv.. Vi orkade inte förklara just nu så vi både suckade och gick ut till köket. Och de andra följde såklart efter.

-Förlåt? Sa jag och tittade på de med en blick som sa att jag inte orkade just nu. Men såklart så skulle de inte bry sig om det.
-Gabbi, vad har du gjort egentligen?! Skrek Robban och stirrade på mig med öppen mun.

Vänta nu.. Va? Jag sprang ut ur köket och in i badrummet för att titta mig i spegeln. Jag hade visst fått en bula i pannan efter att jag sprang in i den där killen. Jag hörde Cecilia fnissa där ute ifrån och så hörde jag min mammas allvarliga röst:

-Vad är det som har hänt egentligen?
-Jag sprang in i en kille.. Svarade jag henne när jag kom tillbaka in i köket.
-Haha, typiskt dig! Skrattade Robert.
-Var han S-N-Y-G-G?!! Utbrast Nathalie med en stort leende.
-Ja, det var han och hans kompis med. Svarade Cecilia innan jag ens hunnit öppna munnen.
-Bara för att du blev helt kär i den där killen med svart hår! Flinade jag.
-Det är inte sant! Sa Cecilia surt.
-Jo! Sa jag argt.
-Nej! Sa Cissi argt tillbaka.
-Tjejer!! Skrek mamma åt oss.
-Förlåt. Mumlade jag.
-Vet du vad, vi borde verkligen sluta bråka om små saker hela tiden. Sa Cecilia och tittade menande på mig.
-Jo, jag vet. Svarade jag.
-Kramkalas! Utbrast Robban med ett flin.

Några timmar senare
Vi satt i soffan jag, Cecilia, Robert, Nathalie, mamma, pappa, Carina och Lasse. Vi hade bestämd oss för att titta på film och jag fick välja vilken. Jag valde såklart 'Titanic' och nu satt jag och Cecilia och grät i mängder, medans de andra inte verkade ha några känslor alls eftersom att de bara satt där helt oberörda såg det ut som. Fast det är klart, jag och Cecilia har alltid varit väldigt känsliga. Plötsligt ringer det på dörren, men ingen reste sig upp för att öppna. Det verkade som att de var ganska inne i filmen i alla fall. Både jag och Cecilia reste oss upp samtidigt och vi bestämde oss för att gå ut i hallen och öppna tillsammans. Så det gjorde vi. Vi gick ut och öppnade dörren och vi hade ju fortfarande rödgråtna ögon, men det tänkte vi inte på just då. Men när vi öppnade dörren och såg vilka som stod där, så blev vi helt paffa och började torka bort alla tårar med våra handflator. Och det verkade faktiskt som att de som stod där ute, blev minst lika paffa som vi, säkert för att få se oss igen och den här gången såg vi VERKLIGEN helt förstörda ut där vi stod i dörröppningen och hade tårar som rann ner från våra kinder. 

-What has happened with you guys? Frågade den ljushåriga killen som jag hade sprungit in i några timmar tidigare. Fast den här gången var de inte bara två, den här gången var de fem.
-We just watched a movie. Svarade jag snabbt och alla killar flinade mot mig.
-Hey, do you know this girl? Frågade en annan av killarna, han hade brunt lockigt hår, gröna ögon och var riktigt söt. Han tittade frågandes på den ljushåriga killen.
-Kind of. Svarade han.
-What do you mean? Frågade den där söta killen.
-She ran into me before. Svarade han med ett flin.
-Ey, I didn't, it was you as well. Sa jag.
-Yeah, right. Svarade han och alla började skratta. Jag mötte den där söta killens gröna ögon och han log stort mot mig och räckte fram sin hand.
-Hi, I'm Harry! Sa han och log stort.
-I'm Gabriella, but call me Gabbi! Svarade jag och log minst lika stort. Killen var ju verkligen gullig.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5! :) Förlåt för att det inte blev något kapitel igår, men jag hade verkligen jättemycket att göra. Och förlåt för att det kom upp så sent idag. Men min mamma är sjuk och därför har jag fått hjälpa till ganska mycket hemma idag, men nu är kapitlet i alla fall uppe. Och inte lika kort den här gången eller hur? :D
Kommentera! :)<3