Harrys perspektiv
Varför grät Gabriella? Eller, hon grät kanske inte direkt, men hon hade i alla fall lite tårar i ögonen.
Jag fick skuldkänslor, det var ju inte säkert att det var mitt fel om hon nu blev ledsen, men det kändes nästan så. Jag ångrade att jag vände bort blicken och struntade i henne. Gjorde jag det? Struntade jag i henne?

-I'll go and check if she is okey. Mumlade jag lite tyst och styrde stegen ut ur rummet.
-No, don't! Hörde jag Cecilia halvskrika bakom mig.
-Why not? Frågade förvirrat
-Eehm, I just do it myself. Svarade hon efter en stunds tystnad.
-But I wan't to talk to her. Sa jag.
-She's my best friend, so I'll go and talk to her. Sa hon bestämt och lämnade sedan rummet.

-And now what? Frågade Liam efter en stunds tystnad.
-I don't know. Mumlade jag till svars och sen vart det tyst igen.

Cecilias perspektiv
Jag gick ut ur rummet och kollade runt, vart hade hon nu gått? Jag hörde ytterdörren smälla igen och jag förstod direkt att det var Gabriella. Jag sprang det fortaste jag kunde ut ur huset och vidare ut på gatan.

-Gabbi! Ropade jag, men jag såg henne inte.

-Gabbi, vadrt tog du vägen?! Ropade jag igen.

Jag hörde någon andas tungt och jag tittade åt höger, där ljudet kom ifrån. Där satt Gabriella vid vägkanten och kollade ner i backen.
-Gabriella, vad hände? Frågade jag försiktigt, när jag kom fram till henne och satte mig bredvid.
-Asså, jag är jättekänslig, jag vet redan det, men jag grät faktiskt aldrig, jag fick bara lite tårar i ögonen. Mumlade hon till svars. Om man nu kunde kalla det för att hon svarade.
-Men det spelar ingen roll, varför fick du tårar i ögonen då, vad är det? Berätta för mig, snälla! Sa jag samtidigt som jag tittade henne i ögonen med en undrande blick.
-Asså, jag vet att jag egentligen inte har någon anledning till det här, men jag blev liksom besviken när Harry "dissade" mig där eller vad man ska säga. Svarade hon lite tyst.
-Men liksom, varför blev du det då? Och vadå "dissade"? Frågade jag, som fortfarande inte hade fattat nånting om vad hon pratade om.
-När de sa det där om att Paul va deras vän så liksom.. Man såg ju att de ljög och det hördes på de.. Började hon.
-Ja? Sa jag och gav henne en blick som betydde att hon skulle fortsätta.
-Ja, och sen gav jag en blick till Harry som betydde att det var lika bra att säga sanningen..
-Och sen? Frågade jag, väldigt försiktigt. För man såg att Gabriella egentligen inte ville prata om det.
-Han liksom vek undan blicken.. Och.. Liksom, jag har inget emot att de inte säger det, jag menar, vi känner ju inte varandra, så de är ju egentligen inte direkt skyldiga oss att berätta.. Sa hon.
-Nej, det är sant, men vad handlade nu saken egentligen om? Frågade jag.
-Jag vet inte, jag känner ju inte den där Harry speciellt bra, men han är liksom så gullig, rolig och verkar vara så snäll och liksom, jag vet inte.. Man kan ju inte direkt bli kär i någon man bara pratat med i kanske någon timme eller något, men jag tror ändå att jag har börjat få LITE känslor för honom.. Han är ju så gullig, de är alla gulliga, men jaa, du förstår? Frågade hon.   Wow, Gabbi kunde verkligen hålla tal. Jag flinade lite för mig själv.
-Vad flinar du åt? Frågade hon med ett halvt leende.
-Dig! Haha, du kan verkligen hålla tal! Sa jag och började skratta lite smått, Gabbi hängde på och efter ett tag låg vi på backen och bara fnittra.
-Vad var det som var så himla kul? Frågade Gabbi och flinade.
-Jag vet inte. Svarade jag men forsatte: 
-Fast du, seriöst nu, så du blev lite besviken för att Harry vek undan blicken, eller vad? Frågade jag, det lät ju lite konstigt kanske, men ajaa.
-Nej, eller jag vet inte, typ, den känns liksom som att, här går jag runt och typ gillar honom eller i alla fall kanske har LITE känslor för honom och så... Är det som att han inte litar på mig.  Fast det är ju sant, det skulle inte jag heller gjort! Skrattade hon.
-Haha, du är ganska bra på att alltid skratta bort saker, ska du veta! Flinade jag.
-Jo tack, jag vet! Log hon.
-Ska vi går in då? Frågade jag.
-Ja, visst, men du, säg inget till de andra, okej? Bad hon.
-Nejdå, men om de frågar, vad ska vi säga då? Frågade jag.
-Att jag fick något i ögat eller något? Det är ju lätt. Sa hon och fortsatte gå.
-Om jag ska vara ärlig, så tror jag inte de kommer tro på det. Flinade jag.
Vi hade nu kommit fram till dörren och Gabriella öppnade den.
-Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt! Sa hon och skrattade.

Zayns perspektiv
"Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt!" Hörde jag från hallen efter att dörren hade öppnats. Det var antagligen tjejerna som kom och pratade svenska med varandra. Jag förstod såklart inte ett enda ord av vad de sa.

-Hey girls, can you please talk english? Frågade jag de, när de kom tillbaka in i rummet.
-Haha, why? Frågade Gabriella glatt. Vänta, är hon glad nu? Hon var väl ledsen nyss?
-Because otherwise, we don't understand what you are saying. Sa Harry och log. Jag antar att han blev glad av att se att Gabriella var glad igen, han förklarade för oss när tjejerna var ute, att han var rädd att det var han som hade gjort henne ledsen. Om hon nu ens var ledsen..
-That's the point! Skrattade båda tjejerna.

Gabriellas perspektiv
Det kändes så bra att kunna skratta ÅT killarna. Det kändes ju liksom lite extra kul då och eftersom att de egentligen inte hade någon blekaste aning om vad vi skrattade åt så var deras ansiktsuttryck obeskrivliga.. Vilket gjorde saken ännu roligare.

Harrys perspektiv
-What's so funny? Frågade jag. 
-"What's so funny?" hahaha, everything is fun! Skrattade Cecilia.
-You girls are really weird! Skrattade jag.
-Yeah, you're not normal at all! Instämmde Louis.
-Guess what, we have never said that we normal, because we know we're not! Log Gabriella. Jag kunde inget annat än att le tillbaka. Hon var riktigt söt och speciellt när hon var glad.

Liams perspektiv
-Yeah, yeah, come on guys, we really have to go now! Sa jag och alla blickar vändes mot mig.
-Now? Why? Frågade Harry med en besviken min.
-Because we have to, come on! Sa jag bestämd.
-But, daddy I don't wan't to! Skrek Harry nästan som ett litet barn.
-HAHAHA, DADDY?!!! Skrattade Gabriella och Cecilia.    'Tack för den Harry', tänkte jag för mig själv. 
-Yeah, he's our little dad! Flinade Louis.  Oh, geeezz, ingen på min sida??!
-Yeah, yeah. Sa jag kort och drog med mig killarna ut i hallen.

-Thank you guys so much for helping us! Sa jag glatt medans jag skakade allas händer.
-It was a pleasure! Log... Ronny, tror jag att han hette.

Gabriellas perspektiv
Innan killarna gick, fick jag en kram av Harry. Jag kände hur glädjen spreds sig i kroppen och jag ville bara skrika högt.
-Here you go. Viskade han i mitt öra och gav mig en lapp.
-What's that? Frågade jag nyfiket.
-You'll see. Log han.
-Bye! Sa vi allihopa och killarna gick.

Vi gick alla och satte oss i soffan igen och jag vände ner blicken till mina händer där lappen låg. Jag vecklade försiktigt upp lappen och läste vad det stod.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Långt kapitel va? :D  
Nu förtjänar jag faktiskt bra med kommentarer, så kommentera! :D<3<3