Harrys perspektiv
Vilken söt tjej den där Gabriella var, det var hon verkligen. I hennes ögon kunde man drunkna, hon var riktigt fin och hon verkade ha rolig humor också, vilket var ett plus i kanten. Kärlek vid första ögonkastet?
'Nej, sluta Harry! Du känner henne inte!' Jag bråkade med mina egna tankar, fram och tillbaka.
Jag visste inte VAD det var, men det var NÅNTING med henne och jag skulle ta reda på vad.

Cecilias perspektiv
-What are you guys doing here then? Frågade jag, mest för att bryta tystnaden men också för att jag var lite nyfiken.
-Oh, hehe, well, we have a flat tire on the car and wondering if maybe you could help? Sa den ena killen med ett litet leende.
-Haha, yes ofcourse! Flinade Gabbi.
-Pappa, Ronny, Robban, kom hit! Skrek jag ut i vardagsrummet.
Man hörde hur de hoppade till där inne och två sekunder efter kom de utspringandes i hallen med oroliga blickar.
-Vad är det? Frågade Robban.
-Och vilka är det där? Fortsatte pappa.
-Och vad vill de? Avslutade Ronny.
-Jo såhär är det, egetnligen har vi ingen aning om vilka det är, men.. Började jag, men han inte klart innan Gabriella fortsatte:
-De har fått punktering och behöver hjälp.
-Jaha, men det fixar sig galant, jag kan till och med göra det själv. Sa han och log stort.
-Haha, jaa visst, vi säger så hörru! Flinade Gabbi och kollade retsamt på sin bror.

Efter att pappa, Ronny och Robban hade vart ute i ungefär en halvtimme och grejat med bilen, samtidigt som vi andra hade suttit i köket och ätit bullar och druckit mjölk och pratat på om allt möjligt, så kom de tre "meckarna" in igen och vi kunde höra pappa skrika från hallen:
-Eran bil är nu färdig för avfärd!
Jag, Gabbi, Natta, mamma och Katharina brast ut i skratt, medans killarna kollade konstigt på oss.
-Pappa, din dummer, de kan inte svenska! Skrek jag ut i hallen.
-Oj, förlåt. Sa han samtidigt som han kom in i köket, och fortsatte med lite halvdålig engelska:
-Your car is now ready to go! 
-Thank you so much! Sa killarna glatt medans de reste sig från sina platser och skakade hand med pappa, Ronny och Robban.

Gabriellas perspektiv
Jaha, så nu då? Ska de åka nu? Kommer de bara glömma bort oss nu? Jag gillade ju de här killarna, de var riktigt trevliga, roliga och grymt snygga allihop. Men mest den där Harry. De hade presenterat sig också, alla fem. Den ljushåriga hette Niall, den med lockigt hår hette som sagt Harry, den svart håriga hette Zayn, den brunhåriga med bruna ögon hette Liam och den sista hette Louis och han hade brunt hår han med. 

-Well, maybe we should go now? Frågade Louis.
-Yeah, I think we should, Paul is probably worried about us. Svarade Liam.
Vem var den där Paul? Deras pappa? Nej vänta, de är ju inte direkt syskon allihopa?
-Who's Paul? Frågade Cecilia, som om hon kunde läsa mina tankar. Ibland tror jag faktiskt att hon kan det..
-Oh, It's just... A friend.. Svarade Liam osäkert. Vänta nu, åsäkert? Var han osäker? Varför då? Så han vet inte om den där Paul är deras vän eller vad? Nu fattar jag ingenting..
-Really, a friend? Why is he worried about you guys? Frågade jag och tittade konstigt på Liam, sen vände jag blicken mot Harry och gav honom en blick som sa att det var lika bra att han sa sanningen, men han bara vände bort blicken. 
Man märker att det är nånting de inte talar om för oss, visst vi har inte känt varandra speciellt länge. Men ändå?? De behöver ju inte ljuga, de behöver ju inte säga vad det är heller, om de inte vill, men de behöver ju ändå inte ljuga och Harry behöver inte dissa sådär heller. Nu blev jag faktiskt besviken. Jag är väldigt känslig av mig och blir ofta ledsen och frustrerad över småsaker, plus att jag alltid har haft lite problem med mina känslor och så och jag kan inte alltid kontrollera de, jag kände hur tårarna var påväg och jag snyfftade till och lämnade rummet med snabba steg. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6! :D Yaaaaay! Kommentera! :D<3<3