Cecilias perspektiv
När vi såg att klockan redan var ett så fick vi väldigt bråttom ut från Starbucks. Vi började halvspringa ut, vilket nog inte var så smart.. När Gabbi öppnade dörren så hördes bara ett 'Smack' och sen någon sekund efter föll Gabbi med en duns ner i backen.

-Gabbi! Skrek jag och gick ner på knä bredvid min bästa vän.
-Mmm. Mumlade hon ganska tyst.
-Gabbi, hur är det, gick det bra??! Frågade jag lite oroligt.
-Jo, men det gick bra tror jag. Svarade hon, lite piggare den här gången.
-Oh gud, vad bra. Sa jag lättat.
-Ja, men vad var det som hände egentligen? Frågade hon och öppnade ögonen som hon haft stängda tills nu.

Ojdå, jag hade varit helt inne i att Gabbi kanske hade väldigt ont eller något, så jag glömde helt bort att titta vad det var som hon egentligen sprang in i.  Jag vände upp huvudet och såg två (faktiskt ganska snygga) killar stå där och först titta ganska oroligt på Gabbi och sen vände de blicken och tittade undrande på mig.  
Men vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga nånting? Ja, det är klart. De undrade ju säkert hur det gick med Gabbi.
Till en början hade jag inte talförmåga nog att säga nånting, men efter en stund fick jag i alla fall ur mig något.

 -She's okey. Sa jag snabbt och tittade menande på Gabbi.
-Oh, good! Sa de både killarna i mun på varandra och log stort mot oss.
-Please, can I get some help up? Frågade Gabriella otåligt. Och jag förstod henne, alla som gick förbi kollade väldigt konstigt på oss.
-Ofcourse! Svarade den ena killen, han med ljust hår och tog tag i Gabriellas hand för att hjälpa henne upp.
-Thanks.. Sa Gabbi lite generat och kollade killen i ögonen. Han log stort mot henne och jag såg på Gabbi att hon var nära på att ramla ihop i en hög. Och jag förstod henne, killen VAR snygg.
Den andra killen, som var svarthårig, harklade sig och tittade menande på den killen som hade hjälpt Gabriella upp på fötter igen.

-Maybe we should go? Frågade den svarthåriga den ljushåriga.
-Yeah, I think we should. Svarade den ljushåriga.
-Well, bye then. Sa jag och log mot de. De log tillbaka och den ljushåriga gav Gabbi en kort kram innan de gick förbi oss och fortsätte ner på gatan. Hmm, de skulle visst inte in på Starbucks i alla fall? 

Gabriellas perspektiv

-Skulle inte de in på Starbucks? Frågade jag oförstående.
-Haha, antagligen inte. Svarade Cecilia och himlade med ögonen.
-De ångrade sig säkert, de var antagligen rädda för att det skulle vara fler som vi där inne. Sa jag och flinade.
-Ja visst, hallå, den där ljushåriga kramade ju dig? Sa hon med ett ännu större flin än vad jag hade.
-Jag tror vi borde gå hem nu. Sa jag kort.
-Byt inte samtalsämne?! Utbrast Cecilia.
-Cissi, klockan är ETT! Svarade jag snabbt.
-Oj, jag glömde bort det. Sa hon och tittade oskyldigt på mig. Jag bara skrattade åt henne.
-Let's go! Skrattade jag och hon himlade med ögonen mot mig och sucka men sen brast även hon ut i skratt.

Väl hemma igen, var våra föräldrar och syskon ganska oroliga och kom mot oss i hallen med massvis av frågor som: 'Vart har ni varit?' 'Skulle inte ni bara ta en fika?' 'Varför kom ni inte hem förrän nu?' osv.. Vi orkade inte förklara just nu så vi både suckade och gick ut till köket. Och de andra följde såklart efter.

-Förlåt? Sa jag och tittade på de med en blick som sa att jag inte orkade just nu. Men såklart så skulle de inte bry sig om det.
-Gabbi, vad har du gjort egentligen?! Skrek Robban och stirrade på mig med öppen mun.

Vänta nu.. Va? Jag sprang ut ur köket och in i badrummet för att titta mig i spegeln. Jag hade visst fått en bula i pannan efter att jag sprang in i den där killen. Jag hörde Cecilia fnissa där ute ifrån och så hörde jag min mammas allvarliga röst:

-Vad är det som har hänt egentligen?
-Jag sprang in i en kille.. Svarade jag henne när jag kom tillbaka in i köket.
-Haha, typiskt dig! Skrattade Robert.
-Var han S-N-Y-G-G?!! Utbrast Nathalie med en stort leende.
-Ja, det var han och hans kompis med. Svarade Cecilia innan jag ens hunnit öppna munnen.
-Bara för att du blev helt kär i den där killen med svart hår! Flinade jag.
-Det är inte sant! Sa Cecilia surt.
-Jo! Sa jag argt.
-Nej! Sa Cissi argt tillbaka.
-Tjejer!! Skrek mamma åt oss.
-Förlåt. Mumlade jag.
-Vet du vad, vi borde verkligen sluta bråka om små saker hela tiden. Sa Cecilia och tittade menande på mig.
-Jo, jag vet. Svarade jag.
-Kramkalas! Utbrast Robban med ett flin.

Några timmar senare
Vi satt i soffan jag, Cecilia, Robert, Nathalie, mamma, pappa, Carina och Lasse. Vi hade bestämd oss för att titta på film och jag fick välja vilken. Jag valde såklart 'Titanic' och nu satt jag och Cecilia och grät i mängder, medans de andra inte verkade ha några känslor alls eftersom att de bara satt där helt oberörda såg det ut som. Fast det är klart, jag och Cecilia har alltid varit väldigt känsliga. Plötsligt ringer det på dörren, men ingen reste sig upp för att öppna. Det verkade som att de var ganska inne i filmen i alla fall. Både jag och Cecilia reste oss upp samtidigt och vi bestämde oss för att gå ut i hallen och öppna tillsammans. Så det gjorde vi. Vi gick ut och öppnade dörren och vi hade ju fortfarande rödgråtna ögon, men det tänkte vi inte på just då. Men när vi öppnade dörren och såg vilka som stod där, så blev vi helt paffa och började torka bort alla tårar med våra handflator. Och det verkade faktiskt som att de som stod där ute, blev minst lika paffa som vi, säkert för att få se oss igen och den här gången såg vi VERKLIGEN helt förstörda ut där vi stod i dörröppningen och hade tårar som rann ner från våra kinder. 

-What has happened with you guys? Frågade den ljushåriga killen som jag hade sprungit in i några timmar tidigare. Fast den här gången var de inte bara två, den här gången var de fem.
-We just watched a movie. Svarade jag snabbt och alla killar flinade mot mig.
-Hey, do you know this girl? Frågade en annan av killarna, han hade brunt lockigt hår, gröna ögon och var riktigt söt. Han tittade frågandes på den ljushåriga killen.
-Kind of. Svarade han.
-What do you mean? Frågade den där söta killen.
-She ran into me before. Svarade han med ett flin.
-Ey, I didn't, it was you as well. Sa jag.
-Yeah, right. Svarade han och alla började skratta. Jag mötte den där söta killens gröna ögon och han log stort mot mig och räckte fram sin hand.
-Hi, I'm Harry! Sa han och log stort.
-I'm Gabriella, but call me Gabbi! Svarade jag och log minst lika stort. Killen var ju verkligen gullig.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5! :) Förlåt för att det inte blev något kapitel igår, men jag hade verkligen jättemycket att göra. Och förlåt för att det kom upp så sent idag. Men min mamma är sjuk och därför har jag fått hjälpa till ganska mycket hemma idag, men nu är kapitlet i alla fall uppe. Och inte lika kort den här gången eller hur? :D
Kommentera! :)<3