Nathalies perspektiv
När de där killarna hade gått, så gick vi tillbaka till soffan och satte oss. Just när jag satt mig, så kände jag hur det började vibrera i fickan, jag tog snabbt upp mobilen och såg att det var Kajsa som ringde, en av mina närmaste vänner.

-Hej Kajsa! Svarade jag glatt, med ett leende på läpparna, fast det dog ut direkt när jag hörde hur hon snyfftade till på andra sidan luren.
-Vad är det som har hänt?! Utbrast jag oroligt.
-Min.. min.. Började hon, men han inte längre förrän hon började storgråta. Hon var verkligen inte okej, det kunde man höra på långa vägar. 
-Gumman, snälla försök att berätta. Sa jag försiktigt, jag ville verkligen inte höra henne såhär ledsen, det gjorde ont inuti mig. 
Hon var tyst en stund och jag vågade inte säga nånting heller, jag var för rädd för att det bara skulle göra saken värre.
-Mamma avled imorse, hon är död Natta... Sa hon tyst, väldigt tyst, och hon grät nu ännu mer än förut, om det nu var möjligt att göra det. Jag kände själv hur tårarna var påväg. Våra familjer har alltid stått ganska nära varandra, eftersom Cecilia nästan alltid var med Gabriella och var ofta hos oss medans Kajsa också var det så blev vi ganska tajta alla fyra och då blev också våra mammor också det. Och nu är en av de borta. Jag kan inte föreställa mig hur Kajsa känner just nu, hon älskade sin mamma och de var väldigt tajta de två, hon var alltid lika glad för att hon alltid kunde prata med sin mamma om det hade hänt nånting och de gjorde varandra alltid lika glada, det var alltid lika kul att se. Men nu kommer jag aldrig få se det igen, jag kan inte fatta det.. Hon är borta föralltid..
-Gumman, jag är verkligen jätteledsen, vill du att jag ska åka tillbaka till Sverige, ja det vet jag att du vill, och det vill jag med, jag ska prata med de andra och titta när det går något flyg. Snyfftade jag fram, eftersom jag nu börjat gråta jag också.
-Säkert? Frågade hon med lite hopp i rösten.
-Såklart, jag kan fråga om Cecilia och Gabriella också vill följa med om du vill? Frågade jag.
-Om de vill det, så får de gärna, det kan nog vara skönt att ha er alla här. Svarade hon, och lät faktiskt lite gladare. Fast glad är nog helt fel ord, hon kunde ju inte vara glad NU, men hon var nog lite lättad i alla fall.
-Okej, jag ska prata med de nu och sen ringer jag upp dig då? Sa jag och försökte låta lite glad, att hon skulle höra mig ledsen var nog inte det bästa just nu.
.Okej, gör så, vi hörs sen då, puss! Svarade hon och sen la vi på och jag gick tillbaka till alla de andra, eller ja, inte alla, Gabriella var inte där längre. Så jag gick och skulle leta reda på henne, för att sen berätta den tragiska nyheten om vad som hänt i Sverige, för allihop!

Gabriellas perspektiv
När jag hade vecklat upp lappen så såg jag massor av siffror. Siffror? Åh såklart, ett nummer, det måste vara Harrys nummer.
Jag gick upp från soffan och vidare till mitt, Cecilias och Nathalies rum (eftersom vi delade rum), samtidigt som jag hörde att Nathalies mobil ringde. Oftast så är jag ganska nyfiken av mig och skulle helst vilja se vem det var som ringde, men just nu så brydde jag mig inte, konstigt nog. Istället slog jag snabbt in nummret och några signaler gick fram. 

-Hello, it's Harry! Hörde jag Harrys nu ganska bekanta röst svara. Fan! Varför ringde jag honom? Var det så smart egentligen? Vad ska jag säga? Kanske kan vara en bra idé att presentera mig först kanske..
-Hi Harry, it's Gabbi. Sa jag och jag tror man hörde på min röst att jag var ganska nervös.
-Oh, hi Gabby, nice to hear your voice. Sa han glatt.
-Well, it's nice to hear your voice too. Svarade jag och fnissade lite.
-So, what are you doing then? Frågade han.
-Ehm, nothing. Svarade jag och kom på att det måste vara väldigt dumt att fråga vad han själv gör eftersom att han nyss hade gått härifrån med de andra. Men strunt samma.. Jag forsatte i alla fall:
-And you?
-Oh, nothing special, me and the boys just got home.
-Already? Frågade förvånat.
-Well, it was twenty minutes ago we went home from your place, so yeah. Svarade han och skrattade lite.
-Oh okey. Svarade jag lite chockat. Har det redan gått tjugo minuter?
-Eeehm, I know this is kind of weird, but, maybe we could do something, someday? Frågade han lite tyst.
-Yeah sure! Svarade jag glatt och log som en tok.
-Gabriella! Hörde jag bortifrån dörren. Jag tittade dit och såg Nathalie stå där med tårar i ögonen.
-Natta, vad har hänt? Varför gråter du?! Frågade jag oroligt med lite panik i rösten. Det måste ju ha hänt något.
-Kajsas mamma är.. Började hon men hennes röst svek henne så hon fick börja om.
-Kajsas mamma är död och du, jag och Cecilia ska till Sverige. Sa hon och jag satt där helt still i chock-tillstånd.

-Va? Fick jag fram till slut, men det blev mer som en viskning än som att jag sa nånting. Hon nickade som för att bekräfta mig att jag hade hört rätt. 
-Gabbi, what happened? Frågade Harry oroligt i telefonen. Jag hade helt glömt bort att han var kvar där i luren.
Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag snyfftade till innan jag svarade Harry.
-Eeehm, well, something just happened, but I don't want to talk about it, not now, but I have to go, bye Harry. Sa jag snabbt innan jag var tvungen att snyffta till igen.
-Oh okey, I understand, bye Gabbi. Sa han och lät ganska besviken. Kanske för att jag inte berättade vad som hade hänt? Men det kan jag ju inte göra bara sådär.. Eller?

En halvtimme senare/ Cecilias perspektiv
Jag satt nu och grät, med Gabriella och Nathalie bredvid mig. Kajsas mamma, död? Jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är borta föralltid. Hon var alltid så snäll och ställde alltid upp för oss, hon var som en låtsas mamma för mig. Jag tror Gabriella och Nathalie kände samma sak. Vi hade pratat med våra föräldrar, som tyvärr inte kan komma med till Sverige och inte Robban heller, eftersom att han inte känner varken Kajsa eller hennes familj så bra. I alla fall så kollade våra föräldrar upp när det gick flyg till Sverige och nu är det bestämt. Jag, Gabbi och Natta tar imorgon ett flyg till Sverige alldeles själva för att sen bo hos Kajsa i ett par veckor. Vi fyra har alltid stått väldigt nära varandra och vi är praktiskt taget som fyra syskon.


------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ 
Kapitel åtta! :D
Btw, förlåt för min dåliga engelska.. :P
Kommentera! :D<3<3 

 

JoJo

5 maj 2012 10:58

Åh, så bra! Men stackars de:( Din engelska är inte alls dålig, den är ju bra<3

Emelie

5 maj 2012 11:42

Tack! :)
Jag vet :(
Tack så mycket!♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att jag inte har skrivit här på typ.. flera år, sorry :)Men hursomhelst så får ni kolla in ifidietellhimilovedhim om ni nu läser det här! En ny blogg startad med min bästis, så check it out please! :DOch nej, om ni nu undrar så kommer jag nog...

Jag vet, jag vet.. Jag har inte skrivit på minst 5 år. FÖRLÅT! Men saken är den att jag inte kommer ha tid och ork att skriva här så mycket mer, efter vad det ser ut nu i alla fall. Ja, vi får betyg i år.. AAAAAAHH!!! :oDet är liksom alltid nånting s...

Heyy guys! ;)Hoppas ni gillade kapitlet jag la upp tidigare :)Så jag ville bara säga, att om ni har twitter så får ni gärna följa mig :) Där heter jag: @EmmeLoves1DOm ni dock inte har twitter... så skaffa det ;) haha, nej men jag lovar att ni inte ko...

Sophias perspektivVa?! Hörde jag rätt? Hon kan ju inte hoppa av nu! Den här tävlingen är ju det största som har hänt oss, vi pratar om den hela tiden och vi har jobbat så hårt för att komma dit vi nu är. Hon kan ju inte hoppa av nu, det är som att ge...

Sarahs perspektivJag vaknade av att jag fick iskallt vatten över mig."AAAAH! Vad håller ni på med?""Vad tror du? Vi var ju tvugna, du svimmade ju.." svarade Sophia och kollade allvarligt på mig. Jag väntade på att hon skulle fortsätta men det kom ing...