Gabriellas perspektiv
När jag såg Kajsa stå där och se helt förstörd ut, så fick jag tårar i ögonen. Kajsa, våran Kajsa. Varför skulle det hända just henne..?

-Kajsa! Alla tre sprang det fortaste vi kunde fram till henne och gav henne varsin bamsekram.
-Jag är så glad att ni är här. Mumlade hon i mitt hår, när det var min tur att ge henne en kram.
-Det är jag med.. Sa jag nästan lika tyst som Kajsa.
-Vi är alltid här för dig, no matter what. Konstaterade Cecilia och gav Kajsa ett uppmuntrande leende. 
-Tack, ni är verkligen de bästa vännerna i världen. Svarade Kajsa medans hon log lite smått.

Kajsas perspektiv
De var verkligen de bästa vännerna i världen, som åker hela vägen från London tillbaka till Sverige för min skull. Det är stort, riktigt stort.

-Jo tack, vi vet! Skrattade Nathalie och gav mig ett skämtsamt leende.
-Gruppkram! Utbrast Gabriella högt och tydligt. De runt omkring vände sig om och tittade på oss med konstiga och fundersamma blickar. Jag skrattade till, första gången jag skrattade efter att mamma hade dött. Det kändes ganska bra faktiskt. Jag har inte velat skratta tidigare, för det känns som att jag inte bryr mig om min mammas död ifall jag skrattar, liksom varför ska jag ha kul när min mamma inte längre finns? 
Fast jag måste medge att det var riktigt skönt att skratta igen, de där tre vet alltid hur de ska få mig på bra humör. Eller egentligen kanske de inte gör något speciellt för att få mig på bra humör, jag bara blir det ändå, så fort jag är i närheten av de blir alla mina bekymmer som bortblåsta, i alla fall för tillfället.

Nathalies perspektiv
Det var väldigt svårt att spela glad, eftersom jag egentligen bara ville stänga in mig i ett rum och storgråta mot en kudde eller nånting. Men jag försökte i alla fall vara så glad och positiv som möjligt, för Kajsas skull. Om hon skulle se mig och de andra gråta, så skulle det bli ännu svårare för henne och jag vet att Gabbi och Cissi tänkte exakt samma sak som jag. Eftersom de två också försökte spela glada och roliga.

Vi gick med Kajsa bort mot en svart bil där Kajsas pappa Patrik satt och väntade på oss. Han fick ett litet leende på läpparna han också, när vi satte oss i bilen och hälsade så glatt som han kunde på oss.

-Han ni en ny bil? Frågade för att bryta tystnaden som hade uppstått efter att alla hade hälsat.
-Javisst har vi det. Svarade Patrik och gav mig ett snett leende.

Cecilias perspektiv
När vi kom fram till det ståtliga röda huset med vita knutar, så sprang vi alla in det fortaste vi kunde och när vi fått av oss skorna så sprang vi snabbt vidare upp för trappan och in i Kajsas stora, ljusa och underbart fina sovrum.

-Hem ljuva hem! Fnissade jag och slängde mig i den stora, mjuka sängen. De andra skrattade åt mig och satte sig bredvid mig i sängen och efter en stund stängde jag ögonen för att bara njuta av stunden. Det här var livet, underbara kompisar, (vars en av de var min syster) en stor mjuk säng och jag kunde samtidigt som jag låg där känna hur solens strålar sken in genom fönstret och vidare rakt på mig.. Helt plötsligt känner jag hur någon hoppar på mig som om personen skulle fånga ett vilddjur eller något. Jag öppnar ögonen och ser Gabbi halvsitta på mig med ett stort flin på läpparna. Hon börjar kittla mig och jag skrattar högt, jag försöker kittla tillbaka men hon har övertaget. Jag skrattar så mycket att jag börjar gråta och jag anstränger mig för att kunna andas.

-Jag ger upp, jag ger upp, snälla sluta! Får jag fram mellan skratten.
-HAHAHA, aldrig, det här är ju jättekul! Flinar Gabriella tillbaka. 

Gabriellas mobil börjar ringa och hon stannar upp för att sedan be Kajsa att svara. Jag tar chansen medans jag har den och sätter mig snabbt som attan upp och tar tag om Gabriellas handleder och vänder henne och börjar kittla henne. Hon börjar gapflabba och det känns jättekul att det faktiskt är jag som har övertaget den här gången.

-Nej snälla sluta!! Skrek hon och jag bara flina mot henne.
-Hämnden är ljuv! Flina jag och hon räckte bara ut tungan mot mig. Jag skrattade till lite, hon var ju bara för söt.

Kajsas perspektiv
Jag svarade i Gabriellas mobil, samtidigt som jag skrattade åt Gabbi och Cissi som hade världens krig. De där två alltså.. Kommer de alltid vara sånna?

-Hej? Svarade jag i Gabbis telefon.
-Gabriella? Frågade personen i luren.
-Nej, Gabriella har fullt upp kan man säga, så jag fick svara istället, jag är Kajsa. Svarade jag och flinade lite.

Tjejerna bakom mig garvade så mycket, så jag nästan trodde att de skulle tappa luften helt och falla ihop i varsin hög på golvet. Hade de någonsin tänkt att växa upp och ta någonting på allvar? haha. Nej nu var jag elak.. De är lite galna, men jag älskar de i alla fall, de är ju som de är, det kan de ju inte rå för. 
Jag kom tillbaka till verkligheten och kom på att jag höll en telefon i handen.

-Var det nånting viktigt? Frågade jag.
-Nejdå, inte särskilt. Svarade personen och jag hörde nu att det var Gabriellas mamma.
-Åh, hej Katharina! Sa jag och log, fast att hon inte kunde se. 
-Haha, hej på dig! Svarade hon glatt och man hörde att hon skrattade till.
-Vad håller de på med? Fortsatte hon.
-De har typ krig. Svarade jag.
-Jaha ja, som vanligt alltså..! Skrattade hon.
-Jaaa, exakt som vanligt. Suckade jag. Hon skrattade åt mig och sa sedan hejdå.

-Vem var det? Frågade Gabriella, när hon slitit sig låss från Cecilias grepp. 
-Din MAMMA! Flinade jag.
-Haha jaha. Flinade hon tillbaka.

Gabriellas perspektiv
Kajsas pappa ropade på oss nerifrån köket att maten var klar. Jag tittade på Cecilia, som tittade på Nathalie, som tittade på Kajsa, som tittade på mig. Vi ställde oss alla samtidigt upp och sprang ut ur rummet och vidare ner för trappan. Gud ja, vi känner verkligen varandra jättebra, vi bestämmer att vi ska göra saker samtidigt, genom att ge varandra blickar. Det är ganska coolt faktiskt!
Mitt i maten ringer min mobil, IGEN. Jag får snabbt upp den ur fickan och när jag ser namnet, så sprids ett stort leende på mina läppar.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 10 :D
Vet att det har tagit lång tid, men om ni läser inlägget under, så förstår ni nog varför.
Kommentera nu, puss! :D<3 

Hej på er! :)
Jag sa ju att nästa kapitel skulle komma upp när 5 stycken hade kommenterat. Men nu verkar det inte riktigt som att det blir fler än 3 stycken som kommenterar ändå.
Så jag funderar på att lägga upp ett nytt kapitel i alla fall, för de som faktiskt kommenterades skull! :) 
Dock vet jag inte riktigt när nästa kapitel kommer upp, då jag har massa läxor att ta igen, så jag har ont om tid.
Men jag lovar att nästa kapitel kommer upp inom kort! Om ni vill det alltså? :D<3 

Nästa dag/ Nathalies perspektiv
Gårdagen hade varit hemsk och natten lika så. Jag hade inte kunnat sova många timmar alls, nu var jag så trött så att jag säkert skulle kunna falla ihop i en hög när som helst. Att vara ledsen tog verkligen på krafterna märkte jag nu.

Gabriellas perspektiv
Vi stod nu på flygplatsen jag, Nathalie och Cecilia, och kramade om Robert, mamma, pappa, Carina och Lasse. Det kändes inte rätt att lämna de här och sen åka till Sverige utan de. Det var svårare än jag trodde faktiskt.

-Hejdå gumman, ha det så bra i Sverige, sköt om dig och hälsa Kajsa och hennes familj. Mamma stod och kramade om mig med tårar i ögonen. Hon har alltid haft väldigt svårt för att säga hejdå.
-Hejdå mamma, det ska jag, men snälla gråt inte, vi kommer hem igen om ett par veckor. Jag försökte låta så positiv som möjligt. Fast att jag själv också hade lite svårt för att säga hejdå.
Vi kramade snabbt om allihop en gång till innan vi gick in genom tullen och fortsatte bort mot våran gate. Det var ungefär 20 minuter kvar innan flygplanet skulle gå, så vi satte oss på några stolar och väntade. Vi var konstigt nog väldigt tysta, vi som alltid brukade prata på om allt och inget. Fast ingen av oss hade nog egentligen så stor lust att prata efter det som hänt, och så var vi förstås väldigt trötta så det kan ju vara det också. 
"Flight 23 to Sweden leaving in fifteen minutes, I ask the passengers on Flight 23 to Sweden to start boarding!"
De ropade ut att vårat plan skulle gå om en kvart, så vi reste oss upp och gick fram och ställde oss i kön som bildats fram till biljett-checknings grejen. Det blev snabbt våran tur ocg efter kanske 5 minuter så var vi inne i planet och försökte hitta våra platser. Vi hittade de till slut och satte oss, Cecilia längst ut till fönstret, jag bredvid och Nathalie bredvid mig på andra sidan gången. 
När alla väl hade kommit ombord och piloten noga talat om för oss hur flygningen skulle ske och allt det där vanliga, så lutade jag mig bakåt i stolen och blunda och samtidigt som planet lyfte tänkte jag för mig själv: "Sverige, snart är jag hemma igen..." Innan jag visste ordet av, hade jag somnat..

Cecilias perspektiv
5 minuter efter att flygplanet hade lyft så tittade jag åt Gabriellas håll och såg att hon redan hade somnat. Jag log för mig själv. Hon kan verkligen somna snabbt och nästan var som helst och hur som helst. Hon var så gullig, min bästa vän. 
Efter ungefär en halvtimmes pratande med Nathalie, så stoppade jag in mina hörlurar i öronen och 'Drive By - Train' fyllde mina öron och jag lutade mig bakåt och efter ett tag så somnade även jag.

Nathalies perspektiv
Nu somnade Cecilia och Gabriella hade sovit ända sen vi hade lyft. Jag hade inget att göra, så tänkte att det kanske skulle vara bra om jag också sov ett tag, ingen av oss hade ju sovit särskilt bra i natt. Jag gjorde som de andra, lutade mig bakåt, slöt ögonen och drogs med in i drömmarnas land.

Jag vaknade med ett ryck, folk hade börjat gå av flygplanet och jag suckade. Som vanligt missar vi allt det roliga, jag som ville titta på film eller något. Ajaa, sånt är livet, det finns inget att göra åt saken nu.
Jag ryckte till igen, vi kanske skulle gå av nu. Jag tittade åt höger och såg Cecilia och Gabriella ligga där och sova. Slöfockar..
-Gabriella, Cecilia, vakna! Sa jag medans jag puttade till de så att de skulle vakna.
Ett svagt mummel fick jag bara som svar, men efter ett tag hade de vaknat till och nu stod de både upp och var beredda på att gå ut.
När vi kom ut från flygplanet gick vi direkt för att hämta våra väskor, det tog en stund eftersom att våra väskor som vanligt var blant de sista, men till slut fick vi de i alla fall och vi gick mot utgången. Den första jag såg när jag kom ut var Kajsa och hon såg allt ifrån okej ut..


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 
Kapitel nio! :D
Dålig uppdatering jag vet..
Men såhär då, jag tittade på statistiken på bloggen och det är faktiskt ett antal som läser här, men det är nästan aldrig någon som kommenterar? Det är oftast 1 eller kanske 2 stycken som tar sig tid att göra det. Jag vill inte vara otrevlig nu eller så, men det tar faktiskt ungefär en timme att få ihop ett kapitel och att kommentera tar kanske en minut?

JoJo, du ska veta att det är underbart kul att läsa dina snälla och söta kommentarer. <3

Men kanske någon mer kan ta sig tid att kommentera.?
Jag vill inte verka egoistisk eller låta som att jag bara bryr mig om kommentarer. För så är det inte.
Men det skulle vara lite kul om några faktiskt tog sig tid och kommenterade lite. Vi säger såhär: Minst 5 kommentarer innan nästa kapitel kommer upp. Klarar ni det? :D Det hoppas jag!<3 

Nathalies perspektiv
När de där killarna hade gått, så gick vi tillbaka till soffan och satte oss. Just när jag satt mig, så kände jag hur det började vibrera i fickan, jag tog snabbt upp mobilen och såg att det var Kajsa som ringde, en av mina närmaste vänner.

-Hej Kajsa! Svarade jag glatt, med ett leende på läpparna, fast det dog ut direkt när jag hörde hur hon snyfftade till på andra sidan luren.
-Vad är det som har hänt?! Utbrast jag oroligt.
-Min.. min.. Började hon, men han inte längre förrän hon började storgråta. Hon var verkligen inte okej, det kunde man höra på långa vägar. 
-Gumman, snälla försök att berätta. Sa jag försiktigt, jag ville verkligen inte höra henne såhär ledsen, det gjorde ont inuti mig. 
Hon var tyst en stund och jag vågade inte säga nånting heller, jag var för rädd för att det bara skulle göra saken värre.
-Mamma avled imorse, hon är död Natta... Sa hon tyst, väldigt tyst, och hon grät nu ännu mer än förut, om det nu var möjligt att göra det. Jag kände själv hur tårarna var påväg. Våra familjer har alltid stått ganska nära varandra, eftersom Cecilia nästan alltid var med Gabriella och var ofta hos oss medans Kajsa också var det så blev vi ganska tajta alla fyra och då blev också våra mammor också det. Och nu är en av de borta. Jag kan inte föreställa mig hur Kajsa känner just nu, hon älskade sin mamma och de var väldigt tajta de två, hon var alltid lika glad för att hon alltid kunde prata med sin mamma om det hade hänt nånting och de gjorde varandra alltid lika glada, det var alltid lika kul att se. Men nu kommer jag aldrig få se det igen, jag kan inte fatta det.. Hon är borta föralltid..
-Gumman, jag är verkligen jätteledsen, vill du att jag ska åka tillbaka till Sverige, ja det vet jag att du vill, och det vill jag med, jag ska prata med de andra och titta när det går något flyg. Snyfftade jag fram, eftersom jag nu börjat gråta jag också.
-Säkert? Frågade hon med lite hopp i rösten.
-Såklart, jag kan fråga om Cecilia och Gabriella också vill följa med om du vill? Frågade jag.
-Om de vill det, så får de gärna, det kan nog vara skönt att ha er alla här. Svarade hon, och lät faktiskt lite gladare. Fast glad är nog helt fel ord, hon kunde ju inte vara glad NU, men hon var nog lite lättad i alla fall.
-Okej, jag ska prata med de nu och sen ringer jag upp dig då? Sa jag och försökte låta lite glad, att hon skulle höra mig ledsen var nog inte det bästa just nu.
.Okej, gör så, vi hörs sen då, puss! Svarade hon och sen la vi på och jag gick tillbaka till alla de andra, eller ja, inte alla, Gabriella var inte där längre. Så jag gick och skulle leta reda på henne, för att sen berätta den tragiska nyheten om vad som hänt i Sverige, för allihop!

Gabriellas perspektiv
När jag hade vecklat upp lappen så såg jag massor av siffror. Siffror? Åh såklart, ett nummer, det måste vara Harrys nummer.
Jag gick upp från soffan och vidare till mitt, Cecilias och Nathalies rum (eftersom vi delade rum), samtidigt som jag hörde att Nathalies mobil ringde. Oftast så är jag ganska nyfiken av mig och skulle helst vilja se vem det var som ringde, men just nu så brydde jag mig inte, konstigt nog. Istället slog jag snabbt in nummret och några signaler gick fram. 

-Hello, it's Harry! Hörde jag Harrys nu ganska bekanta röst svara. Fan! Varför ringde jag honom? Var det så smart egentligen? Vad ska jag säga? Kanske kan vara en bra idé att presentera mig först kanske..
-Hi Harry, it's Gabbi. Sa jag och jag tror man hörde på min röst att jag var ganska nervös.
-Oh, hi Gabby, nice to hear your voice. Sa han glatt.
-Well, it's nice to hear your voice too. Svarade jag och fnissade lite.
-So, what are you doing then? Frågade han.
-Ehm, nothing. Svarade jag och kom på att det måste vara väldigt dumt att fråga vad han själv gör eftersom att han nyss hade gått härifrån med de andra. Men strunt samma.. Jag forsatte i alla fall:
-And you?
-Oh, nothing special, me and the boys just got home.
-Already? Frågade förvånat.
-Well, it was twenty minutes ago we went home from your place, so yeah. Svarade han och skrattade lite.
-Oh okey. Svarade jag lite chockat. Har det redan gått tjugo minuter?
-Eeehm, I know this is kind of weird, but, maybe we could do something, someday? Frågade han lite tyst.
-Yeah sure! Svarade jag glatt och log som en tok.
-Gabriella! Hörde jag bortifrån dörren. Jag tittade dit och såg Nathalie stå där med tårar i ögonen.
-Natta, vad har hänt? Varför gråter du?! Frågade jag oroligt med lite panik i rösten. Det måste ju ha hänt något.
-Kajsas mamma är.. Började hon men hennes röst svek henne så hon fick börja om.
-Kajsas mamma är död och du, jag och Cecilia ska till Sverige. Sa hon och jag satt där helt still i chock-tillstånd.

-Va? Fick jag fram till slut, men det blev mer som en viskning än som att jag sa nånting. Hon nickade som för att bekräfta mig att jag hade hört rätt. 
-Gabbi, what happened? Frågade Harry oroligt i telefonen. Jag hade helt glömt bort att han var kvar där i luren.
Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag snyfftade till innan jag svarade Harry.
-Eeehm, well, something just happened, but I don't want to talk about it, not now, but I have to go, bye Harry. Sa jag snabbt innan jag var tvungen att snyffta till igen.
-Oh okey, I understand, bye Gabbi. Sa han och lät ganska besviken. Kanske för att jag inte berättade vad som hade hänt? Men det kan jag ju inte göra bara sådär.. Eller?

En halvtimme senare/ Cecilias perspektiv
Jag satt nu och grät, med Gabriella och Nathalie bredvid mig. Kajsas mamma, död? Jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är borta föralltid. Hon var alltid så snäll och ställde alltid upp för oss, hon var som en låtsas mamma för mig. Jag tror Gabriella och Nathalie kände samma sak. Vi hade pratat med våra föräldrar, som tyvärr inte kan komma med till Sverige och inte Robban heller, eftersom att han inte känner varken Kajsa eller hennes familj så bra. I alla fall så kollade våra föräldrar upp när det gick flyg till Sverige och nu är det bestämt. Jag, Gabbi och Natta tar imorgon ett flyg till Sverige alldeles själva för att sen bo hos Kajsa i ett par veckor. Vi fyra har alltid stått väldigt nära varandra och vi är praktiskt taget som fyra syskon.


------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ 
Kapitel åtta! :D
Btw, förlåt för min dåliga engelska.. :P
Kommentera! :D<3<3 

Jag är ledsen, men jag hinner inte med att skriva något kapitel idag. Jag har något dumt utvecklingssamtal som jag måste gå på och sen måste jag plugga tills imorgon då vi har prov på 30 olika fågelläten.. (fattar inte varför vi ska kunna det men ajaa..) 
Så jag kommer antagligen inte få någon tid över till att skriva, så ni får vänta tills imorgon.. Hoppas ni förstår! Puss ;* 

Harrys perspektiv
Varför grät Gabriella? Eller, hon grät kanske inte direkt, men hon hade i alla fall lite tårar i ögonen.
Jag fick skuldkänslor, det var ju inte säkert att det var mitt fel om hon nu blev ledsen, men det kändes nästan så. Jag ångrade att jag vände bort blicken och struntade i henne. Gjorde jag det? Struntade jag i henne?

-I'll go and check if she is okey. Mumlade jag lite tyst och styrde stegen ut ur rummet.
-No, don't! Hörde jag Cecilia halvskrika bakom mig.
-Why not? Frågade förvirrat
-Eehm, I just do it myself. Svarade hon efter en stunds tystnad.
-But I wan't to talk to her. Sa jag.
-She's my best friend, so I'll go and talk to her. Sa hon bestämt och lämnade sedan rummet.

-And now what? Frågade Liam efter en stunds tystnad.
-I don't know. Mumlade jag till svars och sen vart det tyst igen.

Cecilias perspektiv
Jag gick ut ur rummet och kollade runt, vart hade hon nu gått? Jag hörde ytterdörren smälla igen och jag förstod direkt att det var Gabriella. Jag sprang det fortaste jag kunde ut ur huset och vidare ut på gatan.

-Gabbi! Ropade jag, men jag såg henne inte.

-Gabbi, vadrt tog du vägen?! Ropade jag igen.

Jag hörde någon andas tungt och jag tittade åt höger, där ljudet kom ifrån. Där satt Gabriella vid vägkanten och kollade ner i backen.
-Gabriella, vad hände? Frågade jag försiktigt, när jag kom fram till henne och satte mig bredvid.
-Asså, jag är jättekänslig, jag vet redan det, men jag grät faktiskt aldrig, jag fick bara lite tårar i ögonen. Mumlade hon till svars. Om man nu kunde kalla det för att hon svarade.
-Men det spelar ingen roll, varför fick du tårar i ögonen då, vad är det? Berätta för mig, snälla! Sa jag samtidigt som jag tittade henne i ögonen med en undrande blick.
-Asså, jag vet att jag egentligen inte har någon anledning till det här, men jag blev liksom besviken när Harry "dissade" mig där eller vad man ska säga. Svarade hon lite tyst.
-Men liksom, varför blev du det då? Och vadå "dissade"? Frågade jag, som fortfarande inte hade fattat nånting om vad hon pratade om.
-När de sa det där om att Paul va deras vän så liksom.. Man såg ju att de ljög och det hördes på de.. Började hon.
-Ja? Sa jag och gav henne en blick som betydde att hon skulle fortsätta.
-Ja, och sen gav jag en blick till Harry som betydde att det var lika bra att säga sanningen..
-Och sen? Frågade jag, väldigt försiktigt. För man såg att Gabriella egentligen inte ville prata om det.
-Han liksom vek undan blicken.. Och.. Liksom, jag har inget emot att de inte säger det, jag menar, vi känner ju inte varandra, så de är ju egentligen inte direkt skyldiga oss att berätta.. Sa hon.
-Nej, det är sant, men vad handlade nu saken egentligen om? Frågade jag.
-Jag vet inte, jag känner ju inte den där Harry speciellt bra, men han är liksom så gullig, rolig och verkar vara så snäll och liksom, jag vet inte.. Man kan ju inte direkt bli kär i någon man bara pratat med i kanske någon timme eller något, men jag tror ändå att jag har börjat få LITE känslor för honom.. Han är ju så gullig, de är alla gulliga, men jaa, du förstår? Frågade hon.   Wow, Gabbi kunde verkligen hålla tal. Jag flinade lite för mig själv.
-Vad flinar du åt? Frågade hon med ett halvt leende.
-Dig! Haha, du kan verkligen hålla tal! Sa jag och började skratta lite smått, Gabbi hängde på och efter ett tag låg vi på backen och bara fnittra.
-Vad var det som var så himla kul? Frågade Gabbi och flinade.
-Jag vet inte. Svarade jag men forsatte: 
-Fast du, seriöst nu, så du blev lite besviken för att Harry vek undan blicken, eller vad? Frågade jag, det lät ju lite konstigt kanske, men ajaa.
-Nej, eller jag vet inte, typ, den känns liksom som att, här går jag runt och typ gillar honom eller i alla fall kanske har LITE känslor för honom och så... Är det som att han inte litar på mig.  Fast det är ju sant, det skulle inte jag heller gjort! Skrattade hon.
-Haha, du är ganska bra på att alltid skratta bort saker, ska du veta! Flinade jag.
-Jo tack, jag vet! Log hon.
-Ska vi går in då? Frågade jag.
-Ja, visst, men du, säg inget till de andra, okej? Bad hon.
-Nejdå, men om de frågar, vad ska vi säga då? Frågade jag.
-Att jag fick något i ögat eller något? Det är ju lätt. Sa hon och fortsatte gå.
-Om jag ska vara ärlig, så tror jag inte de kommer tro på det. Flinade jag.
Vi hade nu kommit fram till dörren och Gabriella öppnade den.
-Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt! Sa hon och skrattade.

Zayns perspektiv
"Vet du vad, då är det deras problem, inte mitt!" Hörde jag från hallen efter att dörren hade öppnats. Det var antagligen tjejerna som kom och pratade svenska med varandra. Jag förstod såklart inte ett enda ord av vad de sa.

-Hey girls, can you please talk english? Frågade jag de, när de kom tillbaka in i rummet.
-Haha, why? Frågade Gabriella glatt. Vänta, är hon glad nu? Hon var väl ledsen nyss?
-Because otherwise, we don't understand what you are saying. Sa Harry och log. Jag antar att han blev glad av att se att Gabriella var glad igen, han förklarade för oss när tjejerna var ute, att han var rädd att det var han som hade gjort henne ledsen. Om hon nu ens var ledsen..
-That's the point! Skrattade båda tjejerna.

Gabriellas perspektiv
Det kändes så bra att kunna skratta ÅT killarna. Det kändes ju liksom lite extra kul då och eftersom att de egentligen inte hade någon blekaste aning om vad vi skrattade åt så var deras ansiktsuttryck obeskrivliga.. Vilket gjorde saken ännu roligare.

Harrys perspektiv
-What's so funny? Frågade jag. 
-"What's so funny?" hahaha, everything is fun! Skrattade Cecilia.
-You girls are really weird! Skrattade jag.
-Yeah, you're not normal at all! Instämmde Louis.
-Guess what, we have never said that we normal, because we know we're not! Log Gabriella. Jag kunde inget annat än att le tillbaka. Hon var riktigt söt och speciellt när hon var glad.

Liams perspektiv
-Yeah, yeah, come on guys, we really have to go now! Sa jag och alla blickar vändes mot mig.
-Now? Why? Frågade Harry med en besviken min.
-Because we have to, come on! Sa jag bestämd.
-But, daddy I don't wan't to! Skrek Harry nästan som ett litet barn.
-HAHAHA, DADDY?!!! Skrattade Gabriella och Cecilia.    'Tack för den Harry', tänkte jag för mig själv. 
-Yeah, he's our little dad! Flinade Louis.  Oh, geeezz, ingen på min sida??!
-Yeah, yeah. Sa jag kort och drog med mig killarna ut i hallen.

-Thank you guys so much for helping us! Sa jag glatt medans jag skakade allas händer.
-It was a pleasure! Log... Ronny, tror jag att han hette.

Gabriellas perspektiv
Innan killarna gick, fick jag en kram av Harry. Jag kände hur glädjen spreds sig i kroppen och jag ville bara skrika högt.
-Here you go. Viskade han i mitt öra och gav mig en lapp.
-What's that? Frågade jag nyfiket.
-You'll see. Log han.
-Bye! Sa vi allihopa och killarna gick.

Vi gick alla och satte oss i soffan igen och jag vände ner blicken till mina händer där lappen låg. Jag vecklade försiktigt upp lappen och läste vad det stod.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Långt kapitel va? :D  
Nu förtjänar jag faktiskt bra med kommentarer, så kommentera! :D<3<3